Morgonen och ljuset.

Varje morgon mockar jag skit. Det är den bästa rutinen jag någonsin haft. För oavsett vilket humör jag vaknar på, så är det alltid en bättre version av mig själv som kommer in, än den som gick ut.

Nu, i dessa vabbruari-dagar, så har jag unnat mig själv att vänta in dagsljuset som letar sig upp bakom berget.

Det där dagsljuset som lyser sådär avslöjande som bara en vårsol kan lysa, så där så att varje dammkorn syns. Så där så att varenda fingeravtryck som i den mörka vintern gått att förneka, nu inte längre går att förneka. När det dagsljuset kommer - ja, då har det varit dags att gå ut.

Och det märks så väl att något annat är på väg, för det är inte längre vinterns dämpade tystnad som möter mig utanför dörren. Ljudet av hackspettar som trummar. De kala träden som fylls ut av kvitter och små snabba vingslag. Jag blundar och känner värmen tillta i bröstet. För det är inte långt kvar tills jag står där i morgonsolen, med gräs och örter som kittlar mot benen. Morgondaggen som fuktar tårna och dofterna som fyller kroppen.

 Men jag kan ändå inte påstå att sommaren är min bästa tid. Min bästa tid är nu. Nu och framåt. När allt det tysta, gråa, döda långsamt börjar vakna. När vinterns dämpande tystnad fylls med fågelsång, när knopparna obemärkt börjar svälla, när djuren förnöjsamt lägger sig i solen och blundar. Låter pälsen bli varm medan vintertorra dofter byts mot blöta, droppande. Nu är det som bäst. När färgerna för varje dag blir starkare, klarare.

Det känns som att jag flyter med, på samma sätt. För varje dag lite starkare, lite klarare. Älskade vår, du är så oerhört välkommen.