Kossan Bläckie - precis som vilken 3-åring som helst.

Kossan heter Bläckie. För det där svarta, på kinderna, som sträcker sig upp mot de hemlighetsfulla ögonen och lite upp mot de nyfikna öronen. Bläckie, som i det svarta bläcket. Bläckie, som  engelskans black, men lite mindre hippt och lite mer töntigt - lite mer som jag. Bläckie. Tre år är hon, ungefär, den där envisa kossan. Hon kan bli rätt sur ibland. Trotsig. Precis som en 3-åring.

En dag började hon matvägra. Eller ja, hon ville bara äta spannmålskross och ratade höet. Precis som en 3-åring som bara vill äta makaroner. Med ketchup.Det håller inte i längden.

Vi åkte runt i varje gräsproducerande gård och köpte alla möjliga varianter av gräs. Dukade upp ett helt smörgåsbord av hö med olika ursprung och sammansättning. Testade olika serveringsalternativ. Allt för att få henne att äta. Allt för att få i henne de där nyttiga fibrerna som magen behöver. Som när man börjar skära smörgåsarna i trekanter, lägger gurkan som en sol, serverar på just den där speciella tallriken, med just de där speciella besticken.

Men den envisa kossan vägrade äta något annat än kross.

Jag tog kontakt med en veterinär, övertygad om att kon var sjuk. Men efter att vi pratat en stund så fnissade den där kokunniga kvinnan i andra änden och konstaterade att "...ja, de kan ju vara bra envisa, de där korna."

Nu äter Bläckie igen. Men inte vilket gräs som helst, så klart. Bara finaste torrhö. Och då får hon ju det, såklart. Och lite kross, för energitäthetens skull. Men bara efter att hon först ätit gräs. Först mat, sen godis. Trotsiga, envisa kossan Bläckie - precis som vilken 3-åring som helst.