Rödkullan Vilda.

Kalven heter Vilda. Något annat vore otänkbart. Vid en ålder av en handfull månader så gav hon oss en uppvisning av den styrka och envishet som ryms i en kvigkalvs kropp. Den var den där kalla, blöta dagen då vi hämtade hem henne till vår gård. När det klafsade under fötterna och vägarna var som isbanor. Då när hon slet sig och i ren panik sprang tillbaka till flocken, med Millimetermannen släpandes efter i koskiten.

Det rann något sörjigt, brunt på både panna och kind när vi utbytte blickar som inte behövde några ord; vad har vi gett oss in på? 

Det var en väldans cirkus innan vi fick in henne i transporten. Vilda. Men till slut var hon och kon trivsamt inhysta vid sitt nya hem. Hemma hos oss, på vår gård. Det var då det brast för mig och tårarna började spruta. Lika delar glädje och lättnad. Med stänk av rädsla och osäkerhet. Vad har vi gett oss in på? Hur ska jag klara av att hantera dem där?

Dagarna gick. Jag matade och mockade. Vilda var väldigt skygg. Skeptisk. Ville inte var i närheten av oss. Av förklarliga skäl. Vi lät henne vara. Klappade mamman och försökte lugna oss med att det ordnar sig. Och sent om kvällarna, när det skyddande mörkret omsvepte mig, så sjöng jag för dem. Kulade. Lite så där prövande, i ensamhet. Mest för att det kändes så bra att sitta där i halmen och låta ljuden eka bortom skogen. De tittade på mig. Käkarna malde och öronen rörde sig. Applåderna uteblev. Och Vilda höll sig undan. Ryggade när vi kom och hukade misstänksamt bakom mamman.

Tills en dag. Då, när några veckor passerat och jag började ligga sömnlös om nätterna. Grubblandes på hur vi skulle klara av att byta halsband på den där skygga, envisa vildingen till kalv. Då hände det. En dag när jag stod där med gödselgaffeln i halmen, stötte en trevande liten mule mot min hand. Den luktade försiktigt. Prövande. Smakade lite med den sträva tungan. Jag stod still och vågade knappt andas. Ville inte skrämma henne. Ville inte förstöra hennes nyfikna kontaktsökande. Hjärtat slog snabbt av glädje och förväntan. Tillslut började hon puffa på min hand. Liksom underifrån och upp. Liksom kom igen nu då, klappa mig nu då. Och jag strök henne över den rödbruna pannan, ner mot mulen. Långsamt och försiktigt. Hon stod kvar. Hjärtat mitt fladdrade. Som när din nyfunna förälskelse beslutsamt tar din hand.

Jag kommer alltid att minnas den där stunden.