Vintern visade sig från sin bästa sida och bockarna stångades ute i hagen. Och det kändes, så där i hela kroppen, att det var dags för något annat än att måla takpanel och skruva skivor. Så vi sträckte fram lämpliga kläder till Millimetermannen och skuffade ut honom genom dörren.
Sen kokade vi kaffe. Och gjorde mackor.
Vi drog ut i skogen. Den nedanför kohagen, där stormen orsakat toppbrott på några stackars granar som behövdes ta om hand. Och då måste man självklart ha fika med. Varm choklad och ostmacka med för mycket smör. Kaffe, ägg, kex och russin. Det var ungefär det som fanns hemma.
Men det räckte bra. Gav tillräckligt med energi för att orka kvista träd med yxan. Eller hyxan, vilket är ett mycket mer logisk benämning på tillhygget. Man hugger ju med den. En hyxa helt enkelt. Påkommet av ett barn, så klart.
Och sen, när fingrar blev kalla och russinen var slut, var det dags att gå hem. Kinderna rosiga och kläderna doftande av gran och motorsåg. Och jag kan aldrig sluta överväldigas av tacksamhet över allt som skogen ger oss. Där, precis utanför dörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar