...och Alvedon också.

....och för att spinna vidare på senaste inlägget och få lite perspektiv alternativt skrämma upp sig ännu mera, så kan ni läsa den här artikeln om paracetamol.Eller så struntar du helt enkelt i det och läser något roligare istället. Ibland kan det vara en fördel att inte veta för mycket.

Jag ska sluta grotta ner mig i det här nu och istället gosa med Knas-Katten som bokstavligt talat hänger på min rygg. Sen ska jag lyfta brösten. Mer om det en annan dag.

UnderbaraClara skrämmer skiten ur mig!

Jag läser UnderbaraClaras inlägg om plast och kemikalier i hemmet och känner att hon bokstavligt talat skrämmer skiten ur mig! Jag tittar upp från datorskärmen och paniken kommer krypande. Gifterna finns ju överallt!

Jag blir skiträdd och känner mig som världens sämsta förälder. Hur kan jag låta Knådden bo i detta hus som är en enda stor giftkatakomb. Och hur kan jag låta honom sova därute i sin sovsäck gjord av syntetmaterial? Hur kan jag låta honom äta med en plastsked? Som att mata honom med farligheter.

Jag drabbas av en plötslig ingivelse om att rycka upp Knådden ur vagnen, ta honom under armen och fly. Bosätta mig under en stor gran långt inne i skogen. Skor av näver och sängar av mossa. Gnaga på rötter och kottar och lyssna på vindens sus. Det finns egentligen inget annat alternativ! Och ändå är väl inte det helt bra heller. Det finns säkert spår av forna tiders avfallsutsläpp.


Efter ett tag sansar jag mig dock. Inser att jag kan inte bo under en gran i skogen. Eller bygga ett helt nytt hus i enbart ekologiska naturmaterial. Eller förbjuda Knådden från att leka med plastleksaker när han börjar på förskolan. Det är inte hållbart.Vi behöver vara en fungerande del av samhället.


Så jag får helt enkelt hitta någon form av balans. Göra medvetna val när jag har möjlighet. Acceptera att vårt hem inte är giftfritt, men i framtiden aktivt göra val för att minska exponeringen. Så gott det går. Plastbanta helt enkelt. Sakta men säkert. Använda min makt som konsument för en hållbarare framtid.

Jag kan inte ändra allt. Men jag kan jag gör lite. Och lite är ju bättre än ingenting. Och det är väl dit jag tror UnderbaraClara egentligen vill komma. Inte att skrämma skiten ur mig och få mig att känna mig som en dålig förälder. Hon vill inte att jag ska bosätta mig under en gran i skogen. (tror jag)

Men hon vill upplysa oss. Upplysa oss om att vi alla kan förändra och påverka, hur stor eller liten förändring vi än gör mot det bättre. Att vi drar vårt lilla står till stacken, om det så endast handlar om att en enda gång göra ett medvetet val. Lite är bättre än ingenting. Tack Clara!

Kompisar emellan

 

 Tjena kompis, varför ligger du där och ser butter ut?

 Ingenting blir bättre av att vara sur och grinig. Här, håll i den här.

 Ja, precis så där! Stilla nu, morsan ska ta kort också.

Se så mycket roligare allt blir om man bara försöker!

Smakar på min egna medicin.

Det var knappt så att gravidmagen hade försvunnit innan jag började springa igen. Springa och hoppa och träna och ta i. Det kändes så himla bra! Att kunna röra sig igen. Utan en stormage som hindrade min smidighet. Utan foglossning som gjorde ont. Hurra!

Hög på förlossningshormoner och krafter som tycktes räcka till en bestigning av Mount Everest - så sprang jag. Jag sprang och jag sprang och jag sprang. Jag sprang som om min kropp aldrig hade burit på ett barn i 9 månader och som om jag aldrig hade haft den där foglossningen. Som en nyförlöst kossa på grönbete förträngde jag alla mina kunskaper om kroppens muskler, leder och samspelet däremellan. Som om allt jag lärt mig inte gällde på mig själv. Som om jag vore något unikt undantag. Mitt dumma spånhuvud.

För sen kom verkligheten i fatt. Jag började få ont i ljumsken. Men jag fortsatte springa. Kanske skulle det gå över. Det gjorde det inte. Så jag slutade springa och började spela innebandy istället. Riktigt smart, ditt dumma spån!

Men nu när de där superkrafterna har lämnat mig så har jag kommit till insikt. Insikt om att jag måste ta tag i det här och ta hand om min kropp. Den ska ju vara med många år till är det tänkt! Jag anser mig aningen för partisk för att kunna behandla mig själv. Därför har jag tagit hjälp av bygdens sjukgymnast och får nu helt enkelt bita i det sura äpplet som även kallas rehabträning. Det jag själv utsätter andra för när jag inte är föräldraledig. Jag får helt enkelt smaka på min egen medicin.

Sanningens ord är att det är skittråkigt. Det är skittråkigt att koncentrerat traggla med massa små övningar för att väcka upp rätt muskler, när jag helst av allt bara vill springa. Springaspringaspringa. Men det går långsamt framåt. Med andra ord går det precis som det ska. För man bygger inte upp muskler och ändrar på ett rörelsemönster över ett veckoslut. Inte ens en sjukgymnast klarar det. Kroppen har sina fysiologiska regler som inte går att ändra på. Så är det bara.

Så jag tragglar på. Smakar på min egna medicin. Men jag vet att det i längden är det enda rätta. Att stanna upp och ta tag i det här. Få det att funka igen och inte ignorera kroppens signaler. Men det är så förbannat tråkigt.

En god natts sömn.

En dag när jag med tunga ögonlock och svarta sopsäckar under ögonen gick ner och hämtade posten, så låg den här fina lappen där. Speciellt adresserad till mig och min kära familj.

Om det ändå vore så enkelt. Stå i kassan på livsmedelsbutiken och fråga efter det där paketet med god natts sömn. Jag har ju nämligen rabatt på det. Har ni en säng stående inne på lagret? Ingår lakan och ett par öronproppar? Finns det tillval i form av frukost? Barnvakt förutsätter jag att det ingår. Får man ta med sig sällskap eller ingår det?

Men riktigt så enkelt är det inte. Och inte är det heller så enkelt att det räcker med att köpa ett paket havrevälling för att man ska få en god natts sömn. Då skulle inte det behövas några rabattcheckar, det kan jag lova.

För sen ska man få ungen att äta den också. Och får man väl det, ja då återstår bara resten. Lagomt varmt-torr blöja-snuttis-napp-kvällsrutiner-ont i magen- snor i näsan- hosta-mardrömmar-tandkött som kliar-övertrött-utvecklingsfaser... ja, ni fattar.

Men kanske har jag missförstått det hela. Kanske är det inte bara vällingen som ingår i detta fantastiska erbjudande. Jag måste fråga imorgon när jag ska handla. Om de ändå har en säng där bak på lagret. En säng där trötta småbarnsföräldrar får vila ut när nätterna varit oroliga. Sponsrad av en omtänksam barnmatsproducent. Kanske har de det. Kanske.

Knas-Katten

Knas-Katten då? Hur är läget med honom?
Jo då. Han lever och härjar runt. Han och Knådden brukar sparra mot varandra. Jabba-jabba-jabba som Björnen Baloo säger i Djungelboken. Jag brukar dock bryta in innan det blir tårar, skrik och blodvite. På vem av de små kämparna låter jag vara osagt, det är inte helt självklart.

 
Men Knas-Katten brukar bli sur. Jag höll ju precis på att vinna matchen, vi hade ju skitroligt! Jovisst. De inser inte att jag räddar dem båda. Men i protest härjar den knasiga katten sen runt. Överallt. Klöser på mattor, soffan och biter mig i tårna. Gör allt för att få lite uppmärksamhet.

Tillslut tröttnar jag och slänger ut honom. När jag väl har fått tag på honom ska väl tilläggas. Det brukar bli några varv på nedervåningen och tillslut gör han alltid misstaget att bli inträngd i hallen, mot ytterdörren. Bra för mig, sämre för honom. För då är det lätt för mig att bara kasta ut honom. Han lär sig inte av sina misstag. Eller så är han smartare än så. För efter en liten stund, eller rättare sagt ca16 sekunder som är den tid det tar att gå från framsidan till baksidan, så är det något som buffar och skuffar mot altandörren.

Sen hör jag någon som ångerfullt jamar Förlåt, jag ska vara lugn och snäll. Låt mig bara slippa vara ute i denna kyla!

Och så blir han insläppt efter ett tag. Jag står inte ut med ljudet. Och det vet han mycket väl. Den förbannat smarta katten. Men han brukar hålla sig lugn då. Ett tag. Sen är cirkusen igång igen.

Månljuset

Det är kallt. Riktigt kallt. Sådär kallt att tystnaden låter krispig och månen och stjärnorna ger ett fantastiskt ljus. Ingen pannlampa behövs när jag går ut och plockar ur cirkusbilen efter dagens äventyr. Allt syns klart och tydligt, trots att det egentligen är mörka natten.

Kvällar som denna vill jag bara packa ryggsäcken med matsäck och dra iväg upp på berget. Lyssna. Titta. Vara. Men istället är jag inne och eldar. Vakar över det hostiga lilla knytet som jag någon vinter ska ta med på månskenstur. Vi ska ha matsäck. Varm choklad och ostmacka av den luftigast vetelimpan som finns att hitta i affärens hyllor. Så där så den börjar gå sönder innan man knappt har hunnit doppa mackan i den rykande varma chokladen och sen bara hålls ihop av ostbiten när man försöker slabba in den i munnen. Antagligen ligger halva mackan kvar i chokladen också, det är liksom oundvikligt. Och det hör till.
Sockerdebatten kan vara lika het som vår choklad, jag tänker inte bry mig. Inte kvällar som denna. 
.
Sen ska vi vara ute hela kvällen tills matsäcken är slut och kinderna är blossande röda. För att sedan gå in i värmen och känna tröttheten omsvepa oss. Så där som den bara kan göra när man har varit ute i kylan och upptäckt världen. Så där som man vill somna. Så där som jag vill somna. Så där som jag hoppas Knådden vill somna.

förstapriset.

Nu så. Nu är vi tillbaka efter en tid med totalt kaos. Det teknikmässiga kaoset är löst tack vara min alldeles egna teknikjour som var här i helgen. TACK!
Det barnmässiga kaoset kvarstår dock, och lär nog så göra en sissådär tjugo år till. Jag letar fortfarande efter bruksanvisningen. Men nu har vi hittat en något så när bra takt igen. Tror jag.

Hur som helst så har jag hunnit leverera förstapriset i Adventskalendern 2012!  Ett supersnyggt dalainspirerat kvastset (en stor och en liten kvast) målat i gråtoner med röda detaljer.

Målat av PettersLaila Design

 Det fanns även med en fin välkomstskylt i samma färgskala. Snyggt!

Målat av PettersLaila Design

 Det var roligt att få överlämna detta fina pris till den duktiga vinnaren AnnaKarin Andersson! Återigen GRATTIS!
Så nu sätter vi punkt för Adventskalendern 2012. Vad väntar i december 2013? Det är det ingen som vet...

Ni vet väl att kan beställa personliga presenter både till sig själv och andra hos PettersLaila? Men hon har även en hel del färdiga saker, kolla!

Så nu vet du vart du ska vända dig när du ska få tag i en en dopgåva till våren. Eller skolavslutningar. Eller 50-årspresenten. Eller när du vill smycka ditt hem med något unikt och vacker.

I telefonkön till Försäkringskassan

Som en sann småbarnsförälder så behövde jag ringa Försäkringskassan häromdagen. De har en jättefin hemsida där man kan utföra en hel del tjänster, men ibland behöver man helt enkelt prata med någon. Föra en dialog.

Så. Jag ringde. Och dom svarade. Du har plats nummer -  fyrahundraåttiofyra  - i kön. Tack för att du väntar. Jo tack.

Det finns inte riktigt tid att sitta och vänta i en telefonkö just nu, så jag slog på högtalarfunktionen och började greja runt här hemma. Lagade mat. Åt. Gav Knådden mat. Diskade undan. Packade skötväskan. Med jämna mellanrum så tackade Försäkringskassan att jag väntade och informerade om att jag nu avancerat till könummer fyrahundratjugotre. Tacktack.

Så jag fortsatte att greja runt. Vi lekte med träklossarna. Hoppade i hoppgungan. Lade i en tvätt. Flyttade med mig telefon mellan aktiviteterna och Knådden hängde glatt med. Jag började duscha och den lilla killen var nöjd. Ett tag. Hans raslöshet började lysa igenom och jag tog till det erkända knepet  med att sjunga en käck sång. Funkar så gott som alltid för att köpa sig lite tid.

Så jag klämde i från tårna och började sjunga Koppabä-visan medan jag sköljde ur schampot. Och mycket riktigt, Knådden blev nöjd ett tag till. Fån´t ja en körv, så hupper ja´i älva, fånt ja´en körv, så hupper ja´ i älva! Men mitt i refrängen så blir jag avbruten av en röst; hallå? hallå!? Försäkringskassan. Den evighetslånga kön hade nått sitt slut. Tack för att jag väntade. Tack för sången. Jo då. Det var så lite så.




Fö rövrigt har jag problem med att lägga in bilder på bloggen just nu. Jobbar med att lösa det, så tillsvidare får ni nöja er med bildlösa inlägg!

Vaktjour

Det är så många inlägg som jag har tänkt att skriva. Små vardagliga historier som jag velat berätta för er läsare. Som när jag sjöng Koppabä-visan för Försäkringskassan. Eller om vår bil som tutar när man svänger. Eller om Knas-Katten. Alla historier om Knas-Katten.

Men den senaste tiden har det varit svårt att hitta den minsta lilla lucka för att få utlopp för mitt skrivande. Man kan tänka sig att det beror på all uppståndelse kring jul och nyår, men så är det inte. För nu är det förändringarnas orkan som blåser, om det tidigare varit förändringarnas vindar.
Det är nya matvanor. Nya sovtider. Och ständigt nya upptäckter och färdigheter. Det går undan helt enkelt och vi har väl inte riktigt hittat samma takt ännu, jag och Knådden.

Det är ungefär som en riktigt snabb bugg där du med en djup bekymmersrynka gör allt för att inte bli trampad på tårna. Och när du känner att du lyckas med det, så försöker du utfärda ett danssteg med ett leende, men får då genast en ömmande tå och en armbåge i sidan.

Men. Det är så här det är just nu. Inte mycket mer att göra åt saken än att underkasta sig vår lilla general och försöka att hitta hans nya takt. Äta när han äter. Sova när han sover. Och däremellan - ständig övervakning och samtidigt försöka få vardagen att rulla.

För det tar ungefär 1,5 sekund utan övervakning och sen har han hittat på en sladd att stoppa i munnen. Eller en ny sak att klättra på. Eller kattens svans. Eller något annat att upptäcka.

 Så. Mina historier får vänta. Men de finns där och ligger på jäsning. Och en dag kanske jag faktiskt hittar den där luckan att berätta dem för er. Kanske inte imorgon. Men kanske i övermorgon. Tack för att ni fortsätter titta in här trots den dåliga uppdateringen.

Vinnaren

Den senaste tiden har jag varit hårt styrd av min mat&sovklocka som verkar försöka hitta en ny takt. Eller det är snarare mycket som han försöker med, så det gäller verkligen att vara på sin vakt. (Det var verkligen inte meningen att det där skulle rimma, men jag det verkar som om jag fått någon form av arbetsskada) Hur som helst så fanns det inget annat än att låta Knådden vara den avgörande länken i vem den lyckliga vinnaren i Adventskalendern 2012 skulle bli. Och om ni inte hade varit så många som assoscierade till hästkorv, så hade det var bra många fler med alla rätt.

Men efter att små kladdiga händer fått utgöra ödets utsände, så blev den lyckliga vinnaren....

....Anna Karin Andersson - stort GRATTIS!

Nyårsdans och sammanfattning

2013 firades in med dans. Lite John Lindberg Trio i högtalarna och dansgolvet blev fyllt till bredden. Sen var det bara att rocka loss.

Nyårskrönika. Många skriver nyråskrönikor så här års. Sammanfattar året som har gått ur alla möjliga infallsvinklar. Redogör för händelser som har haft betydelse eller mindre betydelse. Allt de varit med om. Världsnyheter. Resor. Sporthändelser.

Jag har försökt jag också. Men jag inser att det inte är någon idé. Inte ens med dessa fördikterade frågespalter som syftar till att samanfatta året.
Årets bästa händelse? Knådden. Årets mest känslosammaste ögonblick? Knådden. Häftigaste fysiska upplevelsen? Knådden. Bästa resan? Knådden. Någon som fått dig att gråta? Knådden. Årets framgång? Knådden. Ja, ni förstår själva.

Till och med de frågor där svaret omöjligt skulle kunna vara Knådden, så blir det så ändå. Årets sportupplevelse? EM-kvartsfinalen mellan Spanien och Frankrike. Varför? Vi lyssnade på den i förlossningsrummet. Största musikaliska upptäckten? Alla barnlåtar! Och framförallt hur roligt det är att göra egna.

Så. Det är helt enkelt så. Man blir inte roligare än så här när man blivit småbarnsförälder. Och jag är nöjdare än någonsin. Och jag skrattar mer än någonsin. Och jag är tröttare än någonsin. Men jag är det med en förnöjdsamhet som inte har funnits där tidigare.

Kanske är det inte nu årskrönikan skall skrivas. Kanske är det inte nu årsväxlingen skall firas. Det är nog i juni. Då, när allting började. Ja, precis så är det. Min årskrönika kommer i juni, när det finns någonting att fira.

De rätta svaren!

Ändring i planeringen! Idag presenterar jag de rätta svaren i Advenstkalendern 2012 och vinnaren presenteras lite längre fram. Det administrativa har hamnat på hög, så att säga...

Vad väntar vi på - då kör vi, här kommer de rätta (eller iallafall tänkta) svaren!

 

Svaren är raderade av upphovsrättsliga skäl!

Eventuella klagomål inlämnas skriftligen tillsammans med en klagoavgift på 3000kr, senast klockan 07.00 imorgon. Överlämnas personligen till dommaren, dvs Knas-Katten. Om ni kan hitta honom. 

TACK för att ni tagit er tid till att delta i min Adventskalender! Jag känner mig hedrad och smickrad över att ni är så många som engagerat er. Och vad duktiga ni har varit!

.

Nu återstår bara det roligaste... vinnaren! Men jag håller er på halster ett litet tag till. Den som lever får se.