Månljuset

Det är kallt. Riktigt kallt. Sådär kallt att tystnaden låter krispig och månen och stjärnorna ger ett fantastiskt ljus. Ingen pannlampa behövs när jag går ut och plockar ur cirkusbilen efter dagens äventyr. Allt syns klart och tydligt, trots att det egentligen är mörka natten.

Kvällar som denna vill jag bara packa ryggsäcken med matsäck och dra iväg upp på berget. Lyssna. Titta. Vara. Men istället är jag inne och eldar. Vakar över det hostiga lilla knytet som jag någon vinter ska ta med på månskenstur. Vi ska ha matsäck. Varm choklad och ostmacka av den luftigast vetelimpan som finns att hitta i affärens hyllor. Så där så den börjar gå sönder innan man knappt har hunnit doppa mackan i den rykande varma chokladen och sen bara hålls ihop av ostbiten när man försöker slabba in den i munnen. Antagligen ligger halva mackan kvar i chokladen också, det är liksom oundvikligt. Och det hör till.
Sockerdebatten kan vara lika het som vår choklad, jag tänker inte bry mig. Inte kvällar som denna. 
.
Sen ska vi vara ute hela kvällen tills matsäcken är slut och kinderna är blossande röda. För att sedan gå in i värmen och känna tröttheten omsvepa oss. Så där som den bara kan göra när man har varit ute i kylan och upptäckt världen. Så där som man vill somna. Så där som jag vill somna. Så där som jag hoppas Knådden vill somna.