Längtan.

Jag längtar efter en tvättstuga med groventré. Jag längtar efter en hall där jag kan böja mig ner utan att riskera att slå i rumpan i väggen och därmed huvudet i den andra. Jag längtar efter utrymme att organisera overaller, stövlar, mössor och de där förbannade vantarna som någon hustomte sprider omkring lite varstans. Jag längtar efter en trapp som inte är en stege, en garderob som inte är en tändsticksask och ett badrum som inte är en tvättstuga. Jag längtar efter någonstans att ställa upp min symaskin. Jag längtar efter björkar som börjar knoppas, jackor som kan läggas undan och fröer som börjar gro. Jag längtar efter kokkaffe i solen, fuktigt gräs mellan tårna och vårfåglarnas kvitter. Jag längtar efter hammarslag som ljuder genom skymningen. Den där sista stunden på dagen när vi tar ett steg tillbaka och ser vad vi åstadkommit, tar varandras händer och inga ord behövs.

Och det är en ganska skön känsla ändå, att längta. Det ger en drivkraft, en förväntan, en vägledning. För jag vet att det kommer en dag när allting det där bytts ut mot någonting annat. När vi nått fram, och har nya drömmar i sikte. När vi kan ta ett steg tillbaka och känna att det här gjorde vi bra. En dag längtar vi efter något annat. Men just nu längtar jag efter produktiva dagar med huset. 

Vad längtar du efter?

Ängsskötselkurs i Dalarna - Slå med lie

I sommar ska jag gå Ängsskötselkurs och lära mig allt tänkbart om skötsel av ängar. Slå med lie, slipa, hamlingsteknink, räfsning och hässjning. Kroppen ska få jobba och hjärnan ska få jobba. Sen ska jag sätta mig ner, mitt i Dalarnas gröna hjärta och känna mig riktigt nöjd med min insats för att bevara allt det där vackra. Och att jag dessutom bär vidare på den kunskapen.

Förutom praktisk utövning, ingår information om kulturhistoria, biologiska kulturarv och om ängsmarkernas arter. Kursen anordnas av Länsstyrelsen Dalarna och är en del i WWF (Världsnaturfonden) projekt "Skötsel av Dalarnas mest värdefulla slåttermarker- skötselutbildning och hävd". Kursen är en praktikantkurs och innebär helt enkelt att du får betalt för 2,5 veckors utbildning och praktik. I mina öron är det en fantastisk möjlighet att erhålla värdefull kunskap som jag egentligen är beredd att betala för.

Jag vet att ni är fler därute som känner samma sak. Så skynda er nu att anmäla er, så kan vi fika i gröngräset tillsammans! Trötta och nöjda efter en dag med meningsfullt fysiskt arbete - kan det bli bättre? Nej just det. (Om inte annat kan ni hjälpa mig, Länsstyrelsen och WWF att sprida informationen. Tack.)

Jag är en sirapsvante.

Idag är en sådan där dag, då hjärnan är som kall sirap, gömd i en burk med alldeles för litet hål. Det spelar liksom ingen roll hur jag vänder och vrider, klämmer och trycker - det händer ingenting. Som att det inte finns någonting att berätta. Som att det inte finns någonting som någon vill läsa. Som om det inte finns en enda vettig tanke som är värd att nerteckna. När det egentligen borde, och kanske till och med är, helt tvärt om.

Men ibland står man där, och känner att hela huvudet är som kall sirap. Att kroppen är som en urvriden ullvante och att allt man behöver just nu är att slippa tänka. Slippa tänkta, slippa agera, slippa göra någonting över huvud taget. Man kan analysera i all oändlighet varför det ibland blir så. Eller så kan man låta bli och bara låta det få vara så för en stund. Släppa allt som går och låta sig själv bli en urvriden ullvante full med segflytande sirap. Sen, när man tycker det börjar bli lite väl kladdigt och opraktiskt att vara en ullvante full med sirap, så har det oftast löst sig själv.

Så. Nu ska den här sirapsvanten gå och läsa en bok. Eller lyssna på musik. Eller helt enkelt gå och lägga sig. Imorgon ska jag vakna som ett fyrverkeri av goda idéer och välarbetade texter. Men idag är jag bara en burk med sirap. Vad är du?

Småbarn, januari och vardag.

Jamen så kom då vardagen, som jag så innerligt gärna tjatar om. Den kom i sin mest verkliga och sanningsenliga skrud och slog oss som en slägga i huvudet. Jag borde ha förstått bättre.

Småbarn, januari och vardag - det är inte samma sak som rutiner, skrivande och rädda planeten. Nej, Småbarn, januari och vardag handlar mer om febertermometer, snorpapper och febernedsättande. Som vi egentligen alla vet, men som vi alla mer än gärna förtränger och förnekar in i det yttersta. Kaaaanske klarar vi oss i år. Kanske. Men kanske är ungefär som att vinna jackpot på triss - de flesta småbarnsrelaterade människor drar en nit.

Så vi har legat utslagna i ungefär en vecka med skyhög feber. När man är så där febersjuk så man börjar se rosa elefanter bland de gröna molnen, då är det inte svårt att känna innerligt tacksamhet. Jag har främst varit tacksam över de fina människorna omkring som hjälp till. Svärfar som tagit hand om djuren, min mor som tagit hand om oss. Men också tacksamheten över att veta - en dag kommer jag vakna och vi alla mår bättre igen. En dag har kroppen vunnit det här viruskriget och jag kommer känna lust att äta, lust att prata, lust att skotta snö och lust att börja med alldeles för många saker samtidigt igen. En dag kommer jag vakna som den vanliga Kristina.

Och barnen kommer vakna upp som de vanliga rödkindade energiknippena och sno soppsleven eftersom den behövs som kofot för att soffan ska förvandlas till en koja. Och sen försvinner alla kastrullock, eftersom de är tegelpannor. Och helt plötsligt står jag själv gnäggande på knä mitt i alltihop eftersom jag är en häst som jagas av en björn, och så börjar det regna och då var det ju en väldans tur att det fanns kastrullock på kojan för annars hade det ju regnat in och då hade hästen blivit blöt och ledsen. Och.......ja, ni förstår.

Så det är verkligen något att känna tacksamhet för - en dag blir vi friska. Och då ska jag, åtminstone för en liten stund, känna glädje över alla kastrullock försvinner.

Snö, kyla och vardagens lunk

Äntligen har kylan och snön kommit! Även om jag överväger att stryka den meningen när jag tänker på allt som går att inkludera under meningen "två små barn och vintervantar". Men bortsett från det så njuter vi över att vintern svept sin skrud omkring oss. Allt blir som ofantligt vackert. Och bobåkning är bra mycket roligare än att klafsa runt i lervälling. Kyliga fingrar till trots.

Mellan julskinka, tomtegröt och tillbakablickar på 2015 så har vi slagit ner stolpar till en ny hage. Självklart var Knas-Katten med och övervakade det hela. Det måste ju vara rätt, riktigt och framföra allt rakt. Dock osäkert om det var katten eller Millimetermannen som yppade de orden. Men bra blir det. Och ytterligare ett steg mot gården vi drömmer om.


Vi har även rivit en gammal bod, som fick sluta sina dagar som en vinterbrasa åt kråkorna. Det var stämningsfullt att höra eldens lågor spraka i den kompakta tystnaden som bara kan uppstå en snöig, iskall vinterdag, mitt i Finnmarkens granskogar.

 Ett mycket värdigt avslut för gammalt timmer som var angripet av både det ena och det andra.

Det kändes som en fin avslutning på den långa ledigheten som vi haft. En ledighet som varit fin och bra på alla sätt, och nu är det dags för vardagen igen. Och jag älskar vardagen. Nu ska jag hugga tag i skrivandet, rutinerna och att rädda planeten. En fullt rimlig utmaning en vardag i januari.