onsdag 25 januari 2017

En vinterdag.


Vintern visade sig från sin bästa sida och bockarna stångades ute i hagen. Och det kändes, så där i hela kroppen, att det var dags för något annat än att måla takpanel och skruva skivor. Så vi sträckte fram lämpliga kläder till Millimetermannen och skuffade ut honom genom dörren.
Sen kokade vi kaffe. Och gjorde mackor.


 Vi drog ut i skogen. Den nedanför kohagen, där stormen orsakat toppbrott på några stackars granar som behövdes ta om hand. Och då måste man självklart ha fika med. Varm choklad och ostmacka med för mycket smör. Kaffe, ägg, kex och russin. Det var ungefär det som fanns hemma.


Men det räckte bra. Gav tillräckligt med energi för att orka kvista träd med yxan. Eller hyxan, vilket är ett mycket mer logisk benämning på tillhygget. Man hugger ju med den. En hyxa helt enkelt. Påkommet av ett barn, så klart.


Och sen, när fingrar blev kalla och russinen var slut, var det dags att gå hem. Kinderna rosiga och kläderna doftande av gran och motorsåg. Och jag kan aldrig sluta överväldigas av tacksamhet över allt som skogen ger oss. Där, precis utanför dörren.

tisdag 24 januari 2017

Över en vårfika - debuten

I mars månad så lanseras novellantologin "Över en vårfika" och till min stora glädje så är jag en av författarna. Det här är min debut i publicerad form, och jag är oerhört stolt och glad!

Över en vårfika har samlat 26 olika berättelser om saker vi inte pratar om. Allt från missbruk, panikångest, otrohet och aktiv dödshjälp till handsvett, snor, självskadebeteende och barnlöshet. Berättelser om att smyga med en hemlighet, hur man definierar sin sanning och om att vara ensam tillsammans.


Mitt bidrag heter Medan döden skiljer oss åt och är en skildring av far och dotter när livets enda löfte är på väg att infrias. En näsduk kan vara bra att ha till hands, men ingår dock inte i boken. Om man nu inte vill torka tårar med boksidor, det är ju upp till var och en. Själv föredrar jag tröjärmen.

Men trots ett tungt ämne i min debuterande text så är detta självklart något värt att fira! Under våren kommer jag bjuda in till en fikareleas, och alla som vill är välkomna! Kaffe och kakbuffé i sann landsbygdsanda utlovas! Och boken kommer då självklart att finnas till försäljning i samband med detta. Mer information kommer längre fram.

Och vill du försäkra dig om att hinna lägga beslag på ett exemplar av detta guldkorn, så hör av dig till mig så snart som möjligt, så paxar jag en till dig! (Kostnad 170kr + eventuellt porto) slaktarstina@slaktarstina.se 

onsdag 18 januari 2017

Rödkullan Vilda.

Kalven heter Vilda. Något annat vore otänkbart. Vid en ålder av en handfull månader så gav hon oss en uppvisning av den styrka och envishet som ryms i en kvigkalvs kropp. Den var den där kalla, blöta dagen då vi hämtade hem henne till vår gård. När det klafsade under fötterna och vägarna var som isbanor. Då när hon slet sig och i ren panik sprang tillbaka till flocken, med Millimetermannen släpandes efter i koskiten.

Det rann något sörjigt, brunt på både panna och kind när vi utbytte blickar som inte behövde några ord; vad har vi gett oss in på? 


Det var en väldans cirkus innan vi fick in henne i transporten. Vilda. Men till slut var hon och kon trivsamt inhysta vid sitt nya hem. Hemma hos oss, på vår gård. Det var då det brast för mig och tårarna började spruta. Lika delar glädje och lättnad. Med stänk av rädsla och osäkerhet. Vad har vi gett oss in på? Hur ska jag klara av att hantera dem där?

Dagarna gick. Jag matade och mockade. Vilda var väldigt skygg. Skeptisk. Ville inte var i närheten av oss. Av förklarliga skäl. Vi lät henne vara. Klappade mamman och försökte lugna oss med att det ordnar sig. Och sent om kvällarna, när det skyddande mörkret omsvepte mig, så sjöng jag för dem. Kulade. Lite så där prövande, i ensamhet. Mest för att det kändes så bra att sitta där i halmen och låta ljuden eka bortom skogen. De tittade på mig. Käkarna malde och öronen rörde sig. Applåderna uteblev. Och Vilda höll sig undan. Ryggade när vi kom och hukade misstänksamt bakom mamman.

Tills en dag. Då, när några veckor passerat och jag började ligga sömnlös om nätterna. Grubblandes på hur vi skulle klara av att byta halsband på den där skygga, envisa vildingen till kalv. Då hände det. En dag när jag stod där med gödselgaffeln i halmen, stötte en trevande liten mule mot min hand. Den luktade försiktigt. Prövande. Smakade lite med den sträva tungan. Jag stod still och vågade knappt andas. Ville inte skrämma henne. Ville inte förstöra hennes nyfikna kontaktsökande. Hjärtat slog snabbt av glädje och förväntan. Tillslut började hon puffa på min hand. Liksom underifrån och upp. Liksom kom igen nu då, klappa mig nu då. Och jag strök henne över den rödbruna pannan, ner mot mulen. Långsamt och försiktigt. Hon stod kvar. Hjärtat mitt fladdrade. Som när din nyfunna förälskelse beslutsamt tar din hand.

Jag kommer alltid att minnas den där stunden.

onsdag 11 januari 2017

Årssammanfattning 2016

Slutligen, en sammanfattning av året 2016. Ett år som varit väldigt rörigt, omtumlande och jobbigt. Inte för händelserna, utan snarare för någon process som pågått inom mig. Ett riktigt skitår, i ärlighetens namn. Men lärorikt. Och ändå minnesvärt. Jag står ju här med en frisk familj, kor, getter och en knasig katt. Och i fickan ligger ett avtal som innebär min första publikation. Så ändå, 2016 - ett bra skitår helt enkelt. Frågorna är inspirerade av UnderbaraClara.

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut? 
Köpte kor. Gick kurs i kulning. Planterade några hundra tomatplantor (inte hos mig dock). Varit på skrivspa. Slog gräs och tog reda på hö åt djuren. Odlat mat.


Genomdrev du någon stor förändring? 
Jag använder tygkassar mer än vad jag använder platskassar när jag handlar. Det ÄR en stor förändring. Möjligtvis inte världsomvälvande, men alla förändringar måste inte vara det. 

Jag har även introducerat uppladdningsbara batterier i samtliga batteriprodukter, vilket innebär en väldans massa laddande men också mindre batteriskräp. Mitt tips till dig som vill göra samma förändring; Det behövs dubbelt så många batterier som du tror. Minst.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
En dag i maj. Solen sken och vi lastade upp lådor med de saker som blivit kvar efter pappa, men som vi inte visste vad vi skulle göra med. Vi ordnade loppis. Burkar fulla med muttrar och andra bra-att-ha-saker. Egna uppfinningar och välmärkta Big-Pac-lådor som alltid innehöll något annat än vad de var märkta med. Och då brast alla mina murar och fördämningar som jag intalat mig själv att jag inte haft. Jag grät i dagar.


Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov. Men döden har varit högst närvarande med sin skugga under hela året. Som en påminnelse om att livet har bara ett löfte, döden. Och du vet aldrig när det löftet infrias. 

Vilka länder besökte du?
Väldigt många, men ingen som finns på din världskarta. Med andra ord har jag knappt varit utanför kommungränsen, men lider inte nämnvärt av det.

Bästa köpet? 
Korna! Och mina arbetskängor med stålhätta och trampskydd.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
När jag fick besked om att min novell är en av dem som blivit antagen till boken; Över en vårfika.  

Och när jag skördade mat från odlingarna tillsammans med barnen. 
 

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017?
Utrymme. Fysiskt sådant. Jag vill med andra ord bli klar med huset.

Dans. Mera dans.

Vad önskar du att du gjort mer?  
Dansat. Bjudit hem folk. Gått ensam i skogen.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Grubblat. Herrejävlar vad jag har grubblat det här året.

Favoritprogram på TV?
Så mycket bättre. Av den enkla anledningen att det är det enda programmet som jag sett under hela året, och det vara bara för att Lisa Ekdahl och Jill Johnsson medverkade. Jag tittar annars inte på teve, förstår inte hur folk hinner, i ärlighetens namn.


Bästa boken du läste i år?  
Jord - funderingar kring grunden i vår tillvaro av Håkan Wallander, professor i markbiologi och handlar helt enkelt om jord och om det universum som döljer sig i allt det där bruna, svarta. Och hur beroende vi är av att den mår bra, för att vi överhuvudtaget ska överleva.

Största musikaliska upptäckten?
Känslan av att själv frambringa ljud genom kulning. Jag var alldeles omtumlad efteråt.

Utöver det så har jag ytterligare fördjupat mig i gamla favoriter, främst vistolkningar av Dan Anderssons alster. Den, utan tvekan, bästa raden lyder;

".... De veta ej, de tröga, de lärda, de rika,
vad livet är om natten i vildmarkens barm..." 


Vad var din största framgång på jobbet 2016?
Att jag provat på lite olika jobb.

Största framgång på det privata planet?
Att bo i 1 rum och kök tillsammans med en 2-åring, 4-åring, en rastlös Millimetermann och en Knasig-Katt. Att rodda hela det spektakel som uppstår när vi trängs på sådan liten yta, men ändå ska erhålla en fungerande vardag med leksaker, kläder, köksutrustning, räkningar, färgpennor, sovplatser och allt annat som behövs. Det har jag gjort utan att fullständigt tappa förståndet. Även om det många gånger varit bra nära. Utan tvekan så har detta varit min största framgång på det privata planet. Nästan så  att det är värt en bragdmedalj. Minst.


Största misstaget? 
Självtvivlet. Självkritiken. Den där ständiga djävulen som sitter på axeln och viskar dumma saker.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.

Vad spenderade du mest pengar på? 
Huset.

Något du önskade dig och fick?
Att bli publicerad i någon form.
Vänner som delar mitt intresse för skrivandet.
Gammalt hö och tidningar.
Egenodlade tomater. (Även om det officiellt krävs ett växthus för att de ska bli röda, vilket det inte gör. Det var bara så, att jag åt upp alla röda innan någon annan i familjen hann märka dem. Men säg inget till Millimetermannen, för han har lovat mig ett växthus eftersom han själv längtar efter egenodlade tomater. Och det fick vi ju inte. Officiellt.)

Något du önskade dig och inte fick?
En groventré, tvättstuga och sovrum. Men förhoppningsvis kommer det under 2017. Och vi jobbar stenhårt, så ingen kan klandras för att det inte blev klart.


Vad gjorde du på din födelsedag 2016? 
Det var en tisdag och jag fyllde 30. Var och handlade grönsaker tillsammans med barnen, och när jag kom hem igen så hade en av mina finaste vänner varit förbi och lämnat en vinbärsbuske och några balar med halm, men tyvärr hunnit åka. Sen åt jag och barnen potatis och köttbullar, såg på film och åt popcorn.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mindre grubblerier. Mindre sociala medier. Mer träning.


Vad fick dig att må bra?
Skogen. Min älskade skog. Den har räddat mig så många gånger under det här året.
Mina odlingar.
Att skriva.
Träffa vänner.
Att arbeta med kroppen. 
Dagar vid sjön.


Vem saknade du?
Vännerna som inte längre bor på samma ort. Ibland vill man bara kunna ta en kopp kaffe.

Pappa. Jag har saknat honom varje år sedan han dog, men i år har det varit så tydligt att han inte finns här, när jag som mest behöver honom.

Mest stolt över? 
Alla de fina människorna som finns omkring mig. Att jag får vara en liten del i deras liv, och att de vill vara en liten del i mitt.

Jobbet vi gör med gården. 



Högsta önskan just nu?
Att människan vaknar och bestämmer sig för att göra en skillnad.

Och att vi blir klara med huset. Det har varit inspirerande, roligt och utmanande, men nu börjar det bli tungt.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag ska dräpa den där djävulen på axeln. Det ska jag göra. Brutalt och målinriktat.

söndag 8 januari 2017

Äntligen vardag!

Söndag. Imorgon väntar åter vardag. Äntligen. Jag tycker om vardagen. Tycker om rutiner och fasta hållpunkter. Det ger mig trygghet, ro och mod. Oerhört ohippt dock, att gilla rutiner och vardag. Det är lite coolare att gilla impulsivitet, flexibilitet och snabba vändningar. Fest och flärd och intressanta semestermål. Men det gör inte jag. Jag gillar att mocka koskit kl.05.50 och sen undan för undan bocka av dagens hållpunkter. Förmiddagskaffet är vanligtvis min favorit.

Men med storhelger och ledigheter i kombination med baciller och virus av alla möjliga slag, så har det inte varit mycket till vardagsrutiner. Men nu, äntligen. Och jag håller alla tummar och tår för att vi får fortsätta vara friska!

Jag har nämligen en hel del takpanel som behöver bli kvistlackad och grundmålad. Och för att det ska bli gjort krävs det att vardagsrutinerna får rulla på. Jag ser fram emot kvällar med P1 i öronen och en pensel i handen, sovande barn och en vedspis som sprakar. Det ger ro. Och känns bra att veta, att för varje målad bräda, är vi ett steg närmare att bli klara med utbyggnaden.