En sådan dag.

Det är en sådan där dag då orden inte riktigt hamnar där jag vill. Då dem liksom stockar sig i både hals och fingrar, och mest far omkring i huvudet som ett disigt moln. Och på axeln sitter den där lilla Djävulen och viskar elaka saker i mitt öra.

Och det är en sådan där dag, då äggskalet inte vill lossna från frukostägget. Då jag tappar nycklar och blandar ihop datum. Missförstår information och slår i tån på byggnadsställningen. Så där så att det sjunger en enformig ton, både i metallen och i mig. Ögonen svartnar och någonstans står ett barn och skriker för att syskonet har tagit en bit av fel frukostmacka.

Och det är en sådan där dag, då självsprickan öppnar sig på tummen. Då matdosan visar sig vara möglig, datorerna krånglar och jag bara hittar en av barnens vantar. Och skor. Och strumpor. Och ändå ligger de ta-mig-sjutton överallt, men ingen är likt den andra. Och utanför fönstret övergår det tidiga aprilregnet i snö.

En sådan dag har det varit idag. Sådanna dagar har det varit hela den här veckan. Tunga, frustrerande, förvirrande.

Men det har också varit en sån dag då kollegan delar med sig av sin matdosa. En sån där dag då jag upptäcker blommor på mina fönstersådda sockerärtor och kossorna är kelsjuka. Då barnen slagit sina mjuka armar runt min hals och viskat hemligheter i mitt öra. Då jag fått middagen serverad och glass med frysta jordgubbar till efterrätt. En ¨sådan dag då jag kommer hem till en uppfylld vedkorg, ursotad spis och en stark hand som ömsint smeker mig över kinden.

Det har varit en bra dag.

Och det ser jag först efteråt som jag i ren självbevarelsedrift toksprungit intervaller i 20 minuter. Tänk vad lite träning kan göra.

Kvällsrundan.

Jag hoppar i overallen och drar på mig raggsockorna. Hinner tänka att de behöver tvättas, men känner inte hur de känns mot huden. Plockar snabbt på mig pannlampan, handskar och drar ner mössan över öronen. Stressad. Barnen somnade senare än vanligt och jag har mycket som hänger över mig, som pockar på min uppmärksamhet. Mycket som ska göras innan jag stänger ögonen för den här dagen. Vill. Vara. Effektiv. Behöver göra kvällsrundan hos djuren innan jag kan börja beta av det andra. Packa hö, fylla vatten, förbereda inför morgondagen. Matdosa, ryggsäckar, kläder. Handlingslista. Snabba steg ut genom dörren. Drar pannlampan över huvudet och ser inte stjärnorna på den svarta himlen. Svär över min egen klumpighet när jag tvingas bära vatten dubbelt så långt efter ett missöde tidigare i veckan. Det sinkar min tid.

Korna ligger nöjda i halmen när jag kommer. Idisslar. Jag fyller vattnet och går sedan fram för att hälsa. Klia lite, kika lite. Försäkra mig om att de mår bra. Det gör dem. De idisslar och tittar ut i mörkret. Sträcker uppmanande på halsen när jag kliar dem, vill ha mer. Vill att jag ska ta där under hakan, vid käken, snett nedanför örat. Där.

De ligger lugnt ner i halmen och jag hukar för att lättare komma åt. Vilda sträcker mer på halsen, trycker sig mot mina händer. Jag knäböjer för att hålla balansen. Tillåter mig själv att landa. Utsidan av mitt lår mot hennes varma runda mage. Hennes huvud i mina händer. Hon grymtar förnöjt. Så där som bara Vilda, den spralliga kvigkalven kan grymta. I en suck lägger hon ner huvudet i mitt knä. Tyngden och värmen. Tryggheten. Jag lägger min kind mot hennes breda panna. Den är len. Vi sitter så ett tag, hon och jag. Jag lyssnar till hennes andetag. Kanske lyssnar hon till mina, jag vet inte. Men om hon gör det, så hör hon att dem blir lugnare. Djupare, bredare. Fria. Och det är först då jag ser stjärnorna på himlen. Märker avsaknaden av månen och ser den blöta marken som nu åter har frusit. Och jag tänker, att varenda sönderstressad jävel i det här landet, borde få möjlighet att klappa en ko.

Efter ett tag går jag in. Stegen är sävliga och tanken lugn. Kvällsrundan tog längre tid än vanligt. Jag behövde uppenbarligen det.

Vårkänslor.

Mars och man kan inte mer än drabbas av vårkänslor. Solen som sticker i ovana ögon, snön som smälter, barnen som med sprudlande energi gräver i den lilla sand som hittills tinat.

 

Och en dag kom även Gumman Tö kom på besök. "Om man slår sönder snön så smälter den snabbare", sa hon och började hacka med en barnspade. "Jaja, varsågod", sa jag och gick in för att koka kaffe. Det här kunde ta tid.

Ivriga barnhänder kastade sig över kakburken när årets första vårfika dukades upp ute på gården. Gumman Tö tog en paus i hackandet och lät sig bjudas på en kopp kaffe. Vi knaprade kakor som bäst när barnen fick syn på Knas-Katten. Och hans tjej. Hon som kommer förbi varje vår och inget vet hur långt hon vandrat.

"Titta där är Knas-Katten. " säger barnet.
"Ja, se. " svarar den vuxna, fullt upptagen av sin världsviktiga kaffekopp.
"Och där är en till katt. "
"Ja...."
"De är nog kompisar. "
"Mmm. "
"Nu går kompisen. Och Knas-Katten följer efter. "
"Mmm.."
"Oj, nu hoppar Knas-Katten upp på kompisen! Titta mamma, titta! "
"!!!"
"De kramas nog. Tycker om varandra"
"Ja, så är det nog. Så är det nog. "

Vårkänslor.

När är releasen?

När är releasen?
 
En högst världsoviktigt fråga som nått mina öron de senaste dagarna men som jag med stor glädje svarar på; lördag den 6:e maj är det datum ni ska lägga på minnet!

Då bjuds det på kaffe, saft och kakbuffé här i skogens gamla skola som nu tjänar som vår högt aktade bystuga. Jag ämnar engagera de bästa kak-bakarna som finns att tillgå, för att kunna duka upp en dignande buffé av godsaker som får snålvattnet att rinna till i mungiporna. Doften av kaffe kommer att hänga i luften hela eftermiddagen och jag hoppas på glada miner och givande samtal bland fikaborden. Någonstans i ett hörn kommer även jag att sitta och sälja novellantologin "Över en vårfika" där min första publicerade novell finns med, om ni känner intresse för det. Om någon vill ha en kråka på något av försättsbladen så kan jag bistå. Om det är min handstils-kråka alltså. Mer kladdiga varianter och fjäderbeklädda dito, får ni fixa själva.

Jag hoppas att våren visar sig från sin allra bästa sida med träd som prunkar av långsamt exploderande grönska och vitsippor som målar backen vit. Men det kan lika gärna vara lersörja och isande vindar som råder. Den som lever får se.

Hur som helst så är alla som vill varmt välkomna att fira denna dagen med mig! Mer information kommer längre fram, men tills dess; save the date!

Och om det nu skulle vara så, att du absolut inte kan vänta till den 6:e maj, utan vill ha boken nu, nu nu...! Så finns den tillgänglig hos mig, förhoppningsvis, från nästa vecka. Jag återkommer med det. Tack för visat intresse. 

De finaste stunderna.

De finaste stunderna är när vi är tillsammans. När vi gör saker tillsammans. Familjen. Jag, Millimetermannen och de där nyfikna, fundersamma, uppfinningsrika små varelserna som är våra barn.

Som i helgen när vi genomförde första etappen av årets vedmaraton här på gården. När vi står där nere på gårdsplanen bland stockar, sågspån och vedklampar. Vi fyra. Alla iförda overall och hörselkåpor. Solen som inte vill nå fram genom molnen och snön som trotsigt börjar falla. Det gör inget. För ungarna skyfflar spån för glatta livet och jag och Millimetermannen sköter maskineriet. Det flyter på. Vi flyttar fram stockar och låter vedmaskinen kapa och klyva dem till nästa vinters ved.

Det kommer en tung stock. Otymplig, snedvriden. Så där som man kan bli efter en livscykel där törnarna varit många. Den är svår att flytta och vi får kämpa på. Och helt plötsligt så är vi fyra som sliter, knuffar och drar. Barnen har på eget bevåg kastat spadarna och slutit upp vid vår sida. De kämpar och sliter. Tar kommandot och räknar in oss, skriker hejaramsor. Heja mor, heja mor! Jag smälter inifrån och ut. Mina krafter blir enorma. En blick på Millimetermannen och jag kan konstatera att han upplever detsamma. Våra blickar möts och mer än så behövs inte.

När stockuslingen är på plats gör vi high-five och sprider lovord över vårt fina samarbete. Vi är ett bra team! Sen kastar någon sågspån i sitt syskons ansikte och får en spade över armen i gensvar. Tårarna sprutar och energin är slut. Vi går in. Gör upp en eld i spisen och dukar fram smörgås och kaffe. Varm choklad och bortglömda pepparkakor.Kinderna hettar och musklerna är trötta.

Och jag känner, i varje cell av min kropp, att trots alla ställen i världen, trots alla människor som finns, trots allt spännande som finns att göra, uppleva, uppnå. Så vill jag bara vara precis här, med precis de här människorna och kapa ved. Så att vi nästa vinter, återigen, kan tända en brasa i spisen efter en stunds meningsfullt arbete ute på gården. Detta är min plats på jorden. Och de finaste stunderna är när vi är tillsammans.

En brudklänning och ett pucko.

Det var en mycket sällsynt lördag. Sällsynt, för jag hade bestämt mig för att uppdatera min garderob. Så jag satte Millimetermannen i jobb, lämnade iväg barnen och drog till närmaste second hand butik.
  
Och där var där jag såg den, hängandes på den kromade ställningen. Som en svan bland ankor, som en pärla bland gråstenen - den perfekta bröllopsklänningen. Ja, inte för att jag planerar att stå brud inom de närmaste åren, utan för att det helt enkelt bara var den perfekt bröllopsklänningen. Knälång, enkel, handskräddad. En diamant från 50-talets England. Den Perfekta Bröllopsklänningen. Och hittar men den perfekta bröllopsklänningen, så där, för några hundringar en vintergrå lördag - ja, då får det där med karl, datum och ringar helt enkelt lösas senare.

Så jag greppade målmedvetet om galgen och styrde stegen in bakom det vävda skynket. Klädde av mig på överkroppen och darrade nästan på handen när jag förde av klänningen från galgen. Den var mjuk, men frasade ändå nästan obemärkt. Dragkedjan i sidan var så gott som onsynlig men löpte enkelt och ljudlöst när jag öppnade den. Kvalité och skickligt skrädderi i sin bästa kombination. Jag lyfte upp klänningen över huvudet, sträckte upp armarna och höll andan av förväntan. Lät skapelsen glida ner över axlarna, ner över brösten. Andades in. Och insåg att här är det stopp. Det går inte. Livstycket är för snävt. Besvikelse.
Jag förde armarna neråt för att lyfta av mig klänningen. Ett oroväckande ljud. Ljudet av tyg som hotar med att gå sönder. Jag försökte igen, långsamt, försiktigt. Det stramade över skulderbladen. Spände i det vackra tyget. Jag viftade lite menlöst med armarna ovanför mitt huvud. Försökte få tag på en tygbit att dra i. Försökte hasa mig själv mot väggen för att på något sätt rubba livstycket som utan nåd låst fast mina armar. Det gick inte. Så fort jag sänkte armarna, hotade klänningen med att spricka. Brista, gå sönder. Bli förstörd.

Och gud nåde den som spräcker en handskräddad klänning från 50-talets England. Sånt gör man bara inte.

Så jag står där, med armarna över huvudet och en klänning som jag inte får av mig. Jag behöver hjälp. Ropar lite försiktigt, söker kontakt. Så där lite ursäktande, som man gör när man inte riktigt kan förklara hur man hamnade där, i den hjälpsökande situationen. Så att säga. 

Ingen av de arbetande volontärerna hör. De dricker kaffe och har trevligt. Äter kakor som smular och skrattar hjärtligt. Har säkert inte en enda tanke på att något pucko lyckats fastna i en klänning bakom skynket. Det drar lite kallt åt mitt nakna ryggslut. Klänningsfållen kittlar lite retsamt när jag tillslut inser mitt enda alternativ. Jag spatserar ut i butiken. Med händerna över huvudet och överkroppen gömd i en mjukvit klänningskjol. Jag är svettig efter mina tröstlösa avklädningsförsök. Viftar lite prövande med händerna för att påvisa mitt behov av hjälp. Slutligen blir jag upptäckt av en vänlig själ som inser problematiken. Det är med röda kinder jag rör mig tillbaka mot skynket med min kommande befriare i släptåg. De hjärtliga skratten fortsätter. Möjligtvis en aning högre. Och jag är tacksam över att jag behöll byxorna på.