tisdag 11 augusti 2015

Naturens kraft.

Ibland är det så att småbarnslivet når en punkt när det känns som att skriken, blöjorna och matkladdet flyter ihop i en enda stor röra. Barnen är kinkiga, de vuxna är vresiga och det känns som att det finns tusen saker som måste göras men som aldrig blir gjort. Som en tryckkokare som håller på att nå sin högsta temperatur. Tänderna är hopbitna och tröttheten sveper sin värkande mantel omkring de uppdragna axlarna. Ögonen är uppspärrade och hela huvudet känns som en stor matberedare som effektivt hackar sönder varenda tanke som jag försöker tänka klart.

Det är då jag tar till min första-hjälpen-manöver. Slänger på de kläder som ligger närmast till hands och formligen föser ut hela boskapet med små argsinta vilddjur. Nu är dem visserligen bara två, men upplevelsen är som om de vore 22. Hur som helst.



Vi styr stegen rakt in i skogen. In mellan granarnas hängande grenar, in under lövträdens skyddande kronor. Vi har inget mål, inget egentligt syfte, vi måste bara ut. Ut i skogen. När vi nått så långt så att allt det gröna omfamnar oss och skogens dofter fyller våra kippande lungor, så är det som om locket på den där tryckkokaren varsamt tas av.  Min trötthet sipprar ner i den fuktiga mossan och matberedaren i huvudet stannar långsamt. De 22 vilddjuren blir till de två nyfikna personerna som är mina barn och tillsammans gör vi vad som faller oss in. Klättrar på stenar och upptäcker insekter. Kastar kottar i en bäck och äter bär. Tittar på molnen och grenarna, känner på stammar och lera. Lugnet lägger sig och allt som förut var i tusen bitar, blir helt igen.

När vi blir hungriga går vi hem. Det tar oftast inte längre än ett par minuter. Ibland har vi plockat med oss bär och svamp, ibland en påse kottar. Oavsett, så kommer vi alltid hem fyllda av en känsla som inte går att köpa. Den går inte att googla, den går inte att beställa, den går inte att tillverka. Men dess källa finns oändligt omkring oss, bara några steg från huset.

Jag vill aldrig bo någon annanstans.

11 kommentarer:

  1. Det låter som en miniretreat

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Det är det - 10 steg från huset!

      Radera
  2. Känner igen känslan. Du sätter så bra ord på det. Vacker text som vanligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Helena. Skönt att höra att det finns fler som känner igen sig.

      Radera
  3. Du skriver fantastiskt Kristina! 😘

    SvaraRadera
  4. Du skriver fantastiskt Kristina! 😘

    SvaraRadera
  5. Du skriver fantastiskt Kristina! 😘

    SvaraRadera
  6. Blir så glad av att höra hur väl du tar vara på livet!

    SvaraRadera