December.

December. Förr i tiden så presenterade jag en adventskalender här med massa olika paketrim. Men inte nu längre. Tider förändras. Och ni läsare får ursäkta, men jag lägger hellre ner den tiden på en kalender åt barnen. Skogstomten har nämligen massa filurt för sig under december månad, vilket de små barnen snart kommer att bli varse om. Och skogstomten ger blanka sjutton i mammors, pappors och andra urtråkiga vuxnas påhitt om hur allting ska vara.....
 

Och helt plötsligt insåg jag att detta är ju ett ypperligt upplägg för en saga. Sagan om skogstomten. Kanske kan december bli en ganska bra månad ändå....

Hej mormor, jag har köpt en ko.

Hej mormor, någonstans där uppe i himlen.

Idag har jag köpt en ko. Med kalv.

Ja, du läste rätt. Stads-wannabeen med karriärskartan i handen, har krupit ur sina fårakläder och tagit på sig sin rätta kostym. Arbetsbyxor och lappad jacka. Noppig mössa och kängor med trampskydd och stålhätta. Det var ju inte riktigt så här jag var när jag hastade förbi dig däruppe i din lägenhet. När jag bläddrade igenom några skvallertidningar samtidigt som jag tröck i mig en halv sockerkaka. En såndär fet och saftig en, med kokos i. Sån som du slängde ihop på en höft, alltid utan något som helst decilitermått. Och den blev alltid helt perfekt. Nä, det var ingen glesbygdskvinna som besökte dig då. Det var en stadsbrud. Eller åtminstone så nära jag någonsin kommer att komma en stadsbrud. Med låga skor och tunn jacka, trots att det var mitt i vintern. Du gav mig ytterligare ett par raggsockor och sa "få si nu om di passär". Det gjorde dom alltid. Men jag hade inga skor att ha dem i.

Nu använder jag dem jämt. Och det grämer mig lite, att jag inte lät dig lära mig hur man stickar en häl. För att nämna något.

Men det är inte därför jag skriver till dig, mormor. Det är ju det här med korna. Och jag tänkte, om du kanske kan vara med mig lite, nu så här i början. När jag känner mig lite nervig och osäker. Liksom överföra lite kunskap i min händer. Så att jag bara känner hur jag ska göra. Så att jag kan bli en sån där bastant bondmora med sann levnadskunskap i händerna. Så där som jag tänker mig att du var, en gång i tiden.

Jag skulle bli så glad om du ville hjälpa mig lite med det. Så jag inte framstår som fullständigt inkompetent för den här kossan och kalven som jag nu ansvarar för. Hon heter förresten Bläckie. Och kalven heter Vilda. Ett namn hon själv har förtjänat. Men det, detär en helt annan historia.

Tack på förhand! Många kramar från

Ditt barnbarn Kristina

Ps. Vi kanske kan ta det där med hälen på raggsockorna vid ett senare tillfälle?

Ps.2. Och det där med sockerkakan.... hur gjorde du liksom? vad var hemligheten?

Ett oarbetat inlägg om ett betydelsefullt mail.

Jag hade tänkt mig att skriva ett oerhört seriöst och välarbetat blogginlägg om det där mailet. Det där mailet som fick hjärtat att slå hårt och mungiporna att mötas bak i nacken. Det där mailet som gjorde en gråtrist vardag till ihågkommen. För alltid. Jag tänkte skriva om det.

Men livet kom emellan. Eller snarare liven. De där två liven som växt i min kropp. De där två liven som ger mig välförtjänta bekymmersrynkor, gråa hår och ett hjärta som exploderar av kärlek. Barn, snor och mardrömmar. Närhet, tröstande och en fast famn. Det kom liksom emellan. Livet.

Så. Det blir inget utbroderat inlägg i tredje person. Istället får ni det så här, tydligt och utan krussiduller.

Jag kommer delta i novellantologin Över en vårfika, som lanseras i vår av Ariton Förlag. Temat är Det vi inte pratar om. Jag är stolt, glad och tacksam. Oerhört stolt, glad och tacksam.

Och det må vara som en piss i världshaven, men i min värld är det som att få sin kärlek besvarad. Som ett leende i en grå folkmassa. Som ett gruslass på en dålig skogsbilväg. Betydelsefullt. För mig. 

Knas-Katten rapporterar.

Tjena, Knas-Katten här.

För att få någon form av värdig upprättelse, så gör jag nu återigen ett inlägg i den här b-b-b-b-bloggen. Med betoning på B.

Och ska man få någonting gjort, så får man helt enkelt göra det själv. Det var nämligen därför jag låg inne förra veckan, när Knas-Matte var ute och skottade snö och lyckades snubbla över en mus. Eller ja, fånga den som hon så stolt uttrycker det. Men medan puckot "fångade" möss halvvägs ute i skogen, så försvarade jag det viktiga. Kärnan av vårt territorium. The headquarter - Huset.
Jag höll helt enkelt frontlinjen i kriget mot mössen. För jag har hört dem. Jag har hört dem i väggarna och jag har känt på lukten att snart, snart tar de sig in i huset. Och då tycker iallafall jag att det är oerhört intelligensbefriat att fånga möss långt ute på gården.

Hur som helst, som vanligt hade jag rätt. För någon kväll senare, när barnen somnat och lugnet lagt sig över huset, så lyckades en mus ta sig in. Den kilade fram längs väggen, ovetande om att den precis hamnat i skottlinjen för världens bästa jägarkatt. Jag fångade den såklart. Sen gick jag in i köket och började leka lite med den, för jag tänkte att något roligt ska man väl ändå få ha på en lördagskväll.

Och Knas-Matte, hon har ju sedan tidigare lärt sig att det är bäst om jag får sköta jobbet. Ensam. Det blir bara kaos om hon lägger sig i. Så hon säkrade alla eventuella flyktvägar och lät mig sen leka med musen i fred.

Men då, då kom den där Millimetermannen in, just när jag hade som roligast. Och kanske är det så, att han har ett behov att någon gång få känna sig som man i sitt eget hus, för han skulle ju såklart lägga sig i. Och ställer sig helt enkelt en bra bit ifrån, så där långt ifrån som det bara går, och börjar vifta med en kvast. Oerhört manligt och respektingivande. Inte.

Ärligt talat så ställde han mest bara till det. Men jag lät honom hållas. Han fick väl vifta med den där kvasten då, bästa han ville, om det nu fick honom att känna sig behövd. Och efter mycket om och men, så var musen död. Antagligen skrattade den ihjäl sig. Själv var jag riktigt sur. Komma här och förstöra mitt enda lördagsnöje. Hmpf.

Men vi har ännu inte lokaliserat vart den tog sig in, så antagligen kan jag hoppas på lilllördag nu i veckan. Och då är inte Millimetermannen här och kan förstöra för mig.

På återhörande!

/Knas-Katten - din hjälte i vintermörkret

O

Vinter.

Förra helgen värmde höstsolen. Vi arbetade ute på gården i enbart underställ och tunna handskar. Men sen i veckan kom vintern. Onekligen. Snö och ett par minusgrader som ser ut att hålla i sig! Och jag är tacksam över att vi bor en bit upp på berget, för nere i byn låg inte snön lika gnistrande tjock som här uppe.

Det är så vackert när det vita täcket lägger sig över skog och mark. Allt det där nakna, bruna, döda blir liksom förlåtet. Träd och växter får vila, innan det åter är dags att spricka upp i grönskande liv igen. 

Och jag känner att snön gör lite samma med mig. Den ger mig ett lugn. Den ger mig vila. Jag gillar vintern. Åtminstone när den ser ut så här.

Catwoman.

Tystnad. Barnen som sover och en eld som brunnit ut. Endast lampan lyser bakom gardinen och avslöjar alla de pyttesmå flingor som faller i mörkret utanför. Så som de gjort hela dagen. Och jag vet att jag har ett par timmars snöskottning framför mig. Det blir ett bra motionspass.

Jag skalar långsamt en mandarin vid köksbordet innan jag ger mig ut. Den doftar jul och mina nariga händer blir kladdiga. Svider. Jag hör ett rasslande ljud i den gamla väggen bakom mig. Möss. De jävlarna. Jag tittar menande mot katten som ligger på stolen bredvid. Han möter min blick och gäspar stort. Vänder sen långsamt bort huvudet som om jag inte var där. Som om mössen inte var där. Kattjävel.

Jag beger mig ut. Snön är tung och lika kompakt som tystnaden omkring mig. Jag hugger i. Skyfflar på. Svettas. Pannlampan på mitt huvud skapar en liten bubbla i det stora mörkret omkring mig, när jag rör mig över gårdsplanen. Fram och tillbaka. Skyffel efter skyffel. Det är meditativt och meningsfullt. Tungt.

Jag har nästan skottat klart när ett par svarta ögon ser in i mina. Där i allt det vita. En mus. På en hundradels sekund står det klart för oss båda. Det här är mitt territorium och jag kommer att försvara det. Den sticker. Jag kastar mig efter. Som en målvakt i en OS-final sträcker jag ut varenda centimeter av min kropp när jag far genom luften. Landar i den fuktiga snön. Och fångar den. Med händerna.Våra blickar möts och vi båda vet att den kommer inte uppleva någon mer gryning.

Sen går jag in. Tänder en eld i vedspisen och hänger mina blöta kläder ovanför. Kinderna hettar och mitt hår är ruffsigt. Jag hör barnens djupa andetag och lågornas fladdrande. På stolen vid köksbordet ligger katten kvar. Den har inte rört sig en millimeter. Och ute fortsätter snön att falla.