Kronhjortarna brunstar

Till alla er som undrat, frågat och funderat. Nu har de kört igång och börjat brunsta, dinosaurierna. Nej förlåt, jag menade såklart kronhjortarna som bor här i skogen med oss. Går man ut på kvällen, när mörkret har lagt sig, så hör man deras mäktiga brölande fylla skogen.

Det är häftigt, mäktigt och känns otvivelaktigt exotiskt att ha dem så nära inpå.

För övrigt har jag inte öppnat något mobilt café till alla årliga skogsbesökare som nu väntas här ute i skogen. Men hör av er innan ni åker ut, så är ni välkomna in på en kopp kaffe - alldeles gratis!

Cheesburgaren som fick mig att gråta

Det är några veckor sen nu. Det var slut på det mesta i kylskåpet och handling i stan stod på schemat. Det blev lite lätt rörigt, bökigt och stökigt innan vi väl var fastspända i bilen och rullade ner för vår lilla kulle. Så där som det lätt kan bli när man är en virrig morsa och en helvild ettåring.

Hur som helst. Vi hann åka ungefär i två minuter och 23 sekunder innan jag upptäckte att jag var vrålhungrig. Så där hungrig så att man kan tänka sig att äta nästan vad som helst. Men jag det tog inte lång tid innan jag såg mitt mest önskvärda mål uppenbara sig för mig, likt en hägring i skogen.

Vi skulle ju in till stan. I stan har de cheesburgare. Jag skulle ha en cheesburgare. Nej, jag skulle ha två. Åh, herregud så gott. Cheesburgare-cheesburgare-cheesburgare. Jag dregglade hela vägen in till stan. Kände den underbara smaken som skulle uppenbara sig när jag tog den första tuggan och min hunger skulle stillas. Cheesburgare - guds gåva till mänskligheten! Cheesburgare-cheesburgare-cheesburgare.

Ivrig, förväntansfull och framför allt vrålhungrig så svängde jag in på drive-in. Klockan hade då hunnit bli kvart över nio. På förmiddagen. nollniofemton. pip.

- Välkommen, vad vill du beställa? en pigg röst raspade mot mig.
- Två cheesburgare, tack. Och en vatten.
- Tyvärr serverar vi inga burgare innan 10. Men vi har jättegoda frukostmackor i frukostmenyn. 

Jag kände besvikelsens våg skölja över mig.

- Ursäkta, vad sa du? hade jag verkligen hört rätt?
- Vi serverar inga hamburgare innan 10. Grillen är inte igång. Men om du tittar på skyltarna framför dig så ser du att vi har frukost istället. En macka och en kaffe kanske?

Macka. En sketen macka. Jag vill ha cheesburgare! Jag blev lite arg. Vad sjutton. Vad är det för land vi lever i. Där någon annan ska bestämma att jag inte får äta cheesburgare innan 10. Jag är ändå en vuxen kvinna som kan ta ansvar för sina beslut här i livet! Men jag insåg, att någon cheesburgare skulle jag inte få. Inte innan tio. Mina ögon började fyllas med tårar, som jag snabbt blinkade bort.

Och det var ungefär där, ungefär då, som jag insåg att någonting inte riktigt var som det brukar. Jag brukar inte gråta över mat. Och definitivt inte över en utebliven cheesburgare klockan kvart över nio på morgonen.

Och min känsla var rätt. För någon gång när vårvintern klär av sig den sista snön, då blir Knådden storebror. Om nu gud vill och re´skapän höll, som min mormor hade sagt. (översättning; Om nu gud vill och redskapen håller) Och det hoppas vi ju att det gör, att det hela går bra. Och att cheesburgarbegäret ger med sig.

Tanka energi.

Det tar på krafterna att vara på förskolan. Det tar på krafterna att börja jobba igen.

Så efter en dag full med skrammel, ljud, texter, grubblerier, lek och alla möjliga intryck och uttryck - så är det bästa att få komma hem. Komma hem, stänga av bilen, öppna dörren och låta lugnet och tystnaden flöda in i kroppen.

Det finns bara en sak att göra. Vi ger oss ut på strövtåg. Strövtåg i skogen. Inget speciellt mål, ingen speciell runda bestämd. Bara ströva runt bland träd, forna ängar, kalhyggen och myrar. Doften av skogen som intas av hösten. De uppdragna axlarna sjunker ner. Bekymmersrynkan i pannan slätas ut. Trötthetsgnället bak från bärryggsäcken övergår i ett förnöjsamt nynnande.

Sen kommer vi hem. Kalla om kinden men varma om hjärtat. Trötta efter en lång dag, men fulltankade på energi. Det är fantastisk vad skogen kan göra med en människa.

En kurs i trädfällning

 Arla morgonstund och vi vaknade till en motorsågsdag. Alla ska med. Så vi packade skogshuggarvagnen och gav oss iväg de få hundra meterna som det handlade om. 

Självklart var den mest frekventa 1-årsprensten med - Jonsered, det är är grejer det. Med riktigt startsnöre och allt. 

Väl framme blev det genomgång av godkänd startteknik och säkerhetsgenomgång. 

Sen kollar man hur trädkronan ser ut för att planera fällriktning. 

När trädet väl är fällt så är det dags för kvistning.

Och efter en arbetsam morgon så förtjänar man en rejäl tupplur.  

Inskolning på förskolan.

Inskolningsveckan på förskolan är avklarad. Ända sedan vi beslutade att han skulle få börja på förskolan, så har varit tämligen säkra i vårt beslut att inskola Knådden den här hösten. Men ibland har jag tvekat. Gör vi fel? Är han för liten? Jag har påverkats av hur människor resonerat runt omkring oss. Påverkats av krönikor, åsikter på internet och gamla tanter som jobbade som förskolelärare för 30 år sedan. Allt detta tillsammans har byggt upp en osäkerhet kring vårt beslut - är det här rätt?

I fredags så var det en trött liten kille som satte sig i bilen för att åka ner till den sista inskolningsdagen på förskolan. Det var napp, nalle och gosefilt och ändå ett undergnyende gnäll av trötthet som spred sig i bilen. Osäkerheten växte inom mig. Det kommer aldrig gå att lämna honom, han kommer skrika som en vettvilling och tårarna kommer spruta och jag kommer gå sönder i atomer över att tillsynes oberörd behöva säga hejdå och bara gå därifrån. Vad håller jag på med!?

Han somnade när vi svängde in på parkeringen. Vaknade till när jag öppnade bildörren och lyfte ur honom ur bilen. Jag bär honom, min fina lilla trötta kille, tänkte jag. Men Knådden såg sig omkring och började sprattla. Klarvaken. Han ville inte bli buren. Jag släppte ner honom på marken och han börjar genast att ta sig mot grinden med sina små karaktäristiska glädjehopp. Glädjehoppen som inte riktigt är några hopp, utan snarare en osymmetrisk gång med samtidiga böj-sträck rörelser i knän som dessutom toppas av vilt viftande armar. Hur som helst.

Vi skuttade fram till avdelningen. Kastade napp och nalle bakom ryggen, och ropade DÄ! i ren glädjeyra. Det var en kamp att få av honom ytterkläderna. Vem har tid med sånt, när man vet vad som väntar innanför den där dörren? Och när Knädden sen springer iväg in till de andra barnen, som en kalv på grönbete, då visste jag att vi har tagit rätt beslut. Rätt beslut för vårt barn, för vår individ, för vår familj. Det här kommer att bli så oerhört bra.

 ...........................................................

Och jag är så  imponerad av dessa pedagoger som arbetar på förskolan. Hur de ordnar, tröstar, medlar, lär ut, uppmärksammar, bemöter och roddar alla dessa små, helt skilda individer. Hur de får hela verksamheten att funka, på ett högst godkänt sätt. De borde ha medalj varenda en.

Mörkret

Hösten har kommit och mörkret med den. Jag sätter på mig min pannlampa och njuter. Mörkret ger ro, trygghet och lugn. Det är vackert.

Jag räds inte. Ser ingen anledning till det. Det är ingenting som ändrats mot när dagljuset sköljde över träden och byggnaderna. Den ivägkastade hinken ligger kvar på samma ställe. Den fallfärdiga ladan ser precis ut som tidigare. Granarna står där de brukar, djuren i skogen är de samma och bristen på människor är fortfarande lika påtalande. Den omkullvälta trehjulingen ligger där den legat sen igår.

Vilket jag borde kommit ihåg när jag gick ut i mörkret för att njuta av tystnaden. Det gjorde jag inte. Kom ihåg alltså. Så jag fick njuta av mörkret och tystnaden från den fuktiga marken, med ett nytt blåmärke på smalbenet. En ny erfarenhet.

Men trots att mörkret gör att jag inte ser allting som jag ser på dagarna, så får det mig även att se andra saker som jag inte kan se på dagarna. Och som de människor som bor i gatupplysta samhällen också tyvärr missar. Trots att det är natt.

Jag skriver såklart om månljuset och stjärnorna. Man ser dem även i samhällen, men man ser inte ljuset. Det enastående ljuset. Då måste det vara mörkt. Helt mörkt som det bara kan bli här ute i skogen - långt, långt bort från gatlampornas sken. Då. Då kan man njuta av det fantastiska ljus som bara mörkret kan ge. Ni måste se det någon gång.

Den oslagbara skylten

Jag fascineras av skyltar. Framför allt hemgjorda skyltar med information. Eller lappar. Det finns alltid en historia bakom som är kan vara ganska underhållande att fundera kring.

Det senaste fyndet av skyltar gjorde jag vid de offentliga toaletterna på Noret i Leksand. Den är minst sagt... informativ.

Inga följdfrågor på den inte.

Vardagen.

Nu har vi vatten igen. Äntligen. Helt plötsligt ter sig vardagen som en dans. Tråkiga saker som att laga mat, diska och tvätta är helt plötsligt väldigt roliga - det kommer ju vatten ur kranen! Nämen - igen! Ibland behöver inte guldkanten på livet var mer avancerad än så.

Och i samma veva som vattnet återkom till skogen, så är det något mer omvälvande som tar plats i vårt liv - förskolan. Den här veckan är det inskolning som gäller och det är minst sagt spännande...

En hel vecka av nya äventyr väntar oss och första dagen var inget undantag. Vi har snickrat, klättrat, och åkt raket. Blivit skjutsad på trehjuling och åkt på två hjul i kurvorna, ritat, brottats och spelat bandy. En riktigt bra dag. Imorgon väntar ännu en.

Dags att sova, för både vuxna och barn. Det hela får summeras mer eftertänksamt i slutet av veckan. Godnatt.

Vattnet och godheten.

Vi är hemma igen, i vårt vattenlösa hem. Fulla med energi efter några upplyftande dygn i Siljansnäs. Vi transporterar vatten i flaskor, snålar och lånar och sliter på. Men nu är det nära, snart är det vatten i kranen igen. Jag kan riktigt höra hur det porlar.

För ute i mörkret slits det med att koppla i hop anordningen som skall pumpa upp vattnet från ett nyborrat hål. Massa vatten. Det känns... fantastiskt. Och då känner jag ändå att jag inte överdriver.

Men än mer fantastiskt är den godhet som har visats oss under denna torra tid. Alla generösa erbjudanden om lån av dusch, tvättmaskin, kök och vatten - alla snälla människor som finns omkring oss! TACK! Utan er generositet, upplyftande ord och handlingar hade denna erfarenhet blivit mycket mera tungrodd. (Ursäkta den mer eller mindre ofrivilliga ordvitsen).

Och behöver ni något, om jag kan hjälpa er med något, så tveka inte att höra av er! Jag längtar efter att få hjälpa tillbaka på det sätt som ni nu hjälp mig och min lilla familj.

Och snart kan ni komma hit och duscha och tvätta, om ni skulle behöva. För nu hör jag det. Jag hör det! Vattnet som porlar! Ljuset i tunneln, vattnet i kranen, snart är vi i mål! Jippie!

Gården som räddade oss.

Jag har levt utan rinnande vatten förut. När vi flyttade hit till skogen för några år sedan, bodde jag här ett par veckor innan vi fått vattnet inkopplat. Det var inga problem. Jag Duschade på jobbet, tvättade hos vänner, använde utedasset och värmde vatten till disk och tvagning. No problem. Jag vet att jag själv tänkte; folk är så jäkla bekväma, det här går ju jättebra!

Men det är en annan sak att leva utan rinnande vatten när det finns en vild ettåring i hushållet. Det går, det gör det. Men det är... lite mer besvärligt. Så pass besvärligt att den sista tanken som far genom huvudet på kvällen innan man somnar som en klubbad säl är; måtte jag vakna upp till en annan verklighet imorgon. Det är ju sånt som vanligtvis inte händer, men tro det eller ej, det hände oss.

Helt plötsligt vaknade vi upp i en liten stuga i Siljansnäs. Med kor utanför fönstret, hönor på trappen, katter i sängen, vatten i kranen, dusch och tvättmaskin. Den tacksamheten som infinner sig då är obeskrivlig. Jag har njutit varje gång jag vridit på vattenkranen, varje gång jag kunnat spola på toaletten, varje gång jag har stoppat in en tvättmaskin.

Dessutom bjöd gården på mycket bra underhållning! Förutom att storögt titta på den imponerande traktorn, som lilla herr Bonddräng dessutom fick köra, så har vi matat hönsen, plockat äpplen, päron, tomater och gurka. Flyttat kossor, tittat på grisar, spelat fotboll, jagat katter, mekat och snickrat - ja, allt vad man kan tänka sig!

Sen har vi ju självklart haft stortvagning av både textilier och individer. Alla ska bada, löd devisen.

Stort tack till snälla Ia och Gösta som gjorde denna fina vecka möjlig för oss! Tack för att ni lånade ut den lilla stugan, tog emot oss med öppna armar och lät oss vara en del av eran gård! TACK!
 

Vi lever som parasiter.

Så kom då dagen. Dagen då jag står där, illaluktande av stresssvett efter veckohandling med en trött ett-åring Tvättmaskinen full med nerbajsade lakan, disk upp till taket och ett hungrigt barn som hänger i mitt ben medan jag försöker fylla potatiskastrullen med vatten. Vatten som inte kommer. Vatten som är slut. Torrt i brunnen, torrt i kranen, blött på kinden.Typ.

Det är då man bara vill lägga sig ner och gråta. Men det hjälper föga när man börjar närma sig sina 30. Så det var bara att plocka ur de uppblötta bajslakanen i en balja och stuva in det i bilen tillsammans med ett skrikande barn, en potatiskastrull och en påse duschgrejor och leta reda på någon som kunde undvara oss lite vatten. Och det fann vi tillslut, som tur är.

Och sen dess lever vi nu som små parasiter. Duschar lite här, tvättar lite där, äter lunch där och middag här och hämtar dricksvatten i dunkar och flaskor.  För nu är det helt slut i brunnen, nästan så att det dammar. Vattenkannor, hinkar och dunkar finns utspridda lite varstans i huset och det hela skulle kunna vara en scen ur filmen Drömkåken. Det tär på krafterna att rodda detta... spektakel. Så om kvällarna, när ännu en vattenlös dag är avklarad, så sjunker jag ihop som en dåligt gjord sockerkaka under täcket. Utmattad. Törstande (ha   ha   ha) efter sömn och vila för att orka med ytterligare en vattenlös dag. En parasitdag.

Så därför, gott folk. har uppdateringen här blivit lidande. Just nu har jag en del annat att stå i, så att säga. Men sen, sen när vattnet är fixat, vilket det förhoppningsvis är om en vecka, så har jag en hel del att berätta för er. Om hamburgaren som fick mig att gråta, en gympasal som står tom och dinosaurierna som får människorna att flockas längst vägarna här i skogen.

Tills dess, ta hand om varandra och njut av varje droppe vatten som kommer till er utan den minsta ansträngning. 

En ny vardag.

När jag gick hem från jobbet för ungefär ett och ett halvt år sedan, kände jag att jag hade världens längsta ledighet framför mig. Och under tiden denna har pågått har det känts som att detta kommer vara för evigt. Han och jag, jag och han, 24 timmar om dygnet och vi kan göra precis vad vi vill, när vi vill. Ibland har jag bestämt och ibland har Knådden bestämt.
Vissa dagar har det varit kanon och jag har gråtit över hur lyckligt lottad jag är. Andra dagar har det varit pest och pina och jag har gråtit över ett liv i kaos.

Men inget varar för evigt. Och nu suger vi ut det sista av vardagen som den ser ut nu, för om några veckor är det andra saker som väntar oss. Jag ska börja jobba och Knådden ska börja på förskolan. Det känns fantastiskt spännande. Mest över att Knådden ska böra på förskolan, jag är övertygad om att han kommer trivas som fisken i vattnet, att det kommer bli jättebra.

Själv ska jag ansluta mig till arbetsmyrorna i den stack som kallas Landstinget. 1,5 år känns som en lagom lång ledighet. Det känns som att det är dags nu, dags att påbörja en ny vardag.

Funderingar kring äpplen.

Vi samlar äpplen och gör äppelkräm. Det är obeskrivligt gott. Samtliga medarbetare instämmer. Funderar på om man kan frysa in äppelbitar, så att det går att göra kräm hela vintern om vi så skulle vilja? Någon som vet?

Dessutom funderar jag på om det heter äppelkräm eller äpplekräm. Det första enligt rättstavningsprogrammet. Och datorn har ju alltid rätt - eller?

En oväntad gemenskap.

Det kommer inte så många människor ut hit i skogen där vi bor. Förutom vänner som hälsar på, så är det antingen personer som vill köpa ved eller så har de åkt vilse.

Nu ikväll kom det en som ville köpa ved. En tjej i sina bästa år, som med imponerade säkerhet och kontroll backade upp släpvagnen mot vedsäcken. Sen drog hon på sig handskarna och börjar langa ved. Medan hennes lilla son sitter kvar i bilen, börjar vi prata. Om barn och barnvagnar. Motorsågar och vedförbrukning. Hustimmring, kronhjortar och det ständiga frågetecknet om varför inte alla vill bo ute i skogen. I tystnaden, lugnet, mörkret och tryggheten.

Tiden förflöt. Samtalet flöt. Det fanns en gemenskap som var oerhört oväntad från oss båda. Vem väntar sig det när man bara ska köpa/sälja ved. Att man ska träffa någon likasinnad. Någon som också förstår och värderar det här med skogen, ensamheten och kraften i kroppen. Någon som har samma mentalitet, idéer och nyfikenhet.

En oväntad gemenskap. Häftigt.