Vi lever som parasiter.

Så kom då dagen. Dagen då jag står där, illaluktande av stresssvett efter veckohandling med en trött ett-åring Tvättmaskinen full med nerbajsade lakan, disk upp till taket och ett hungrigt barn som hänger i mitt ben medan jag försöker fylla potatiskastrullen med vatten. Vatten som inte kommer. Vatten som är slut. Torrt i brunnen, torrt i kranen, blött på kinden.Typ.

Det är då man bara vill lägga sig ner och gråta. Men det hjälper föga när man börjar närma sig sina 30. Så det var bara att plocka ur de uppblötta bajslakanen i en balja och stuva in det i bilen tillsammans med ett skrikande barn, en potatiskastrull och en påse duschgrejor och leta reda på någon som kunde undvara oss lite vatten. Och det fann vi tillslut, som tur är.

Och sen dess lever vi nu som små parasiter. Duschar lite här, tvättar lite där, äter lunch där och middag här och hämtar dricksvatten i dunkar och flaskor.  För nu är det helt slut i brunnen, nästan så att det dammar. Vattenkannor, hinkar och dunkar finns utspridda lite varstans i huset och det hela skulle kunna vara en scen ur filmen Drömkåken. Det tär på krafterna att rodda detta... spektakel. Så om kvällarna, när ännu en vattenlös dag är avklarad, så sjunker jag ihop som en dåligt gjord sockerkaka under täcket. Utmattad. Törstande (ha   ha   ha) efter sömn och vila för att orka med ytterligare en vattenlös dag. En parasitdag.

Så därför, gott folk. har uppdateringen här blivit lidande. Just nu har jag en del annat att stå i, så att säga. Men sen, sen när vattnet är fixat, vilket det förhoppningsvis är om en vecka, så har jag en hel del att berätta för er. Om hamburgaren som fick mig att gråta, en gympasal som står tom och dinosaurierna som får människorna att flockas längst vägarna här i skogen.

Tills dess, ta hand om varandra och njut av varje droppe vatten som kommer till er utan den minsta ansträngning.