En middag på tumanhand i stearinljusets sken.

Härom dagen försvann strömmen och vi blev helt handlingsförlamade. Vi satt i soffan i två timmar och väntade på att den skulle komma tillbaka. Två timmar! Så länge har vi aldrig suttit i soffan de senaste åren. Knappt sammanlagt. Soff-sitt är liksom inte vår grej.

Hur som helst så väntade vi två timmar. Vi skulle ju göra mat. Och baka sockerkaka. Röja i det grusiga kaos som även kallas hus. För det blir mycket sand och grus inne när ungefär hela gården är som en stor lekplats för en man med en grävmaskin. Och det dessutom bor en 2-åring och en långhårig katt på samma gård - ja, ni fattar grejen.

Vi övervägde att tända eld i vedspisen för att laga mat. Mindre lockande när det är 28 grader varmt inne och man redan svettats floder. Vi övervägde att dra igång det lilla friluftsköket, men insåg att vi inte visst vart gasbehållaren var. För trötta för att leta, för hungriga för att börja städa. Strömmen är nog snart tillbaka. 

Vi hade i princip löst alla världsproblem och mer därtill när mörkret tog sitt grepp om vår lilla hus. Magarna kurrade och vi insåg att det var dags att lösa matproblemet - utan ström. Kreativiteten flödade och det bjöds på hårdbröd med smör och ett glas mjölk. Lite torftigt, lite oplanerat men ändå med allt som behövs. Mat, stearinljus, mörker och en själsfrände. Det blev en middag på tumanhand i stearinljusens sken.