En bilhistoria.

Vi har en bil. En bil som ger upphov till en del genanta situationer, speciellt i vintertider.  Förra vintern var det oändliga historier med dörrarna som helt plötsligt inte gick att öppna. Den här vintern har den lagt sig till med ett annat otyg.

Så. Det föll sig inte bättre än att jag jag skulle ta den här älskvärda och mycket speciella bilen in till stan för att uträtta några ärenden. En lunch, en lönefredag. Såklart.
Jag tror att de flesta av er kan tänka er hur det såg ut på parkeringen då, en lunch en lönefredag. Just det. Helt smockat med bilar, och inte en lucka så långt ögat kunde nå. Så jag föll in i strömmen av bilar som cirkulerade omkring i väntan på att en parkering skulle bli ledig. Det kändes som när man var liten och lekte hela havet stormar. Ni vet, den där leken där man går runt ett gäng stolar och när musiken tystnar så ska man försöka hitta en stol som är ledig. Känslan av ständig beredskap. Redo att kasta sig in i den minsta lilla parkeringsluckan som dök upp. Jag och mina medtrafikanter på parkeringen satt som på nålar längst fram på säteskanten, kikandes fram över ratten medan vi sakta cirkulerade runt i hopp om att hitta en parkeringsplats.

Men det dröjde inte länge innan jag hade irriterat upp föraren i den bil som åkte framför mig. Som om vi hade lekt hela havet stormar och jag hela tiden hade knuffat personen i ryggen. Det gjorde jag inte. Men jag tutade. Eller jag och jag. Den förbannade bilen tutade. Tut. Tuuuuuut. Så fort jag svängde på ratten så tutade det. Tut. Tut. Tuuuuuut. Först fick jag bara en irriterande blick i backspegeln. Men blicken blev mer argsint för varje sväng vi gjorde. Jag försökte le lite urskuldande och hoppades på förståelse. Men tillslut började föraren framför att gestikulera hetsigt och det var ungefär då jag kände att jag kanske borde parkera någon annanstans. Jag försökte vinka lite glatt tillbaka och le mitt allra finaste förlåt-det-är-bara-min-knäppa-bil-leende. Det gick så där.

Tillslut hittade jag en parkering och kom på plats. Efter att en fotgängare började hytta med näven åt mig och jag skrämt en tonårstjej som gick i sin egen drömvärld.

Aldrig mer en tutande bil i stan.