Så. Lagomt till det började dra ihop sig till julfirande med mina syskon, så knåpade jag ihop en skattjakt till de barn som skulle delta. Jag satt på min kammare och fnissade för mig själv när jag färdigställde ledtrådarna. Såg framför mig hur barnen med glittrande ögon skulle hänge sig åt julens mystik och med kamratlig anda lösa ledtrådarna ihop. Så gemytligt! Så roligt! Och någon aktivitet för barnen!
Upplägget var sådant, att en liten tomtenisse hade gömt paketen och istället lämnat en ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen... ja ni fattar. Slutligen skulle barnen hitta paketen och mystiken skulle bytas till sprudlande glädje och förnöjsamhet över att de lyckas lösa skattjakten. Tanken var bra.
Allt var perfekt och gick enligt planen. Medan de andra fixade med någonting placerade jag i smyg ut alla ledtrådar och förberedde in i minsta detalj. Kände mig oerhört nöjd, kreativ och bra på alla sätt, när det äntligen var dags att köra igång. Paketöppning! Barnen sprang i glädjerus till granen för att med iver hugga tag i de färgglada papperen, men det hela kom liksom av sig när de bara hittade tomtenissens sketna ledtråd. Samtliga började storgråta.
Så vi vuxna försökte få barnen att förstå att det här var bara en rolig lek, på det sätt som bara vuxna kan försöka förklara för barn att det bara är en lek när egentligen hela deras värld har rasat. Det gick så där. Samtliga fortsatte storgråta. Så vi manade på dem och tillslut så övergick storgråten till ett försiktigt hulkande. Med stark påmaning av oss vuxna följde de den första ledtråden, för att hitta en ny sketen ledtråd. Och började storgrina. Och den ledtråden gick ju till en ny ledtråd, som gick till en ny ledtråd som....Ja, ni kan ju själva lista ut hur det fortsatte.
Efter vad som kändes som en evighet, både för mig och för barnen, fann de slutligen paketen och började med rödgråtna ögon öppna dem. Jag kände mig som en fruktansvärd jul-ligist som just givit barnen en fullständigt traumatisk upplevelse.
Vart min kreativa och kluriga ådra ska få utlopp det här året, har jag ingen aning om. Men vad jag vet, är att jag inte tänker gömma några paket iallafall.
Stackars er allihop!
SvaraRaderaVi har haft skattjakt varenda julaftons morgon på nästan samma vis som du beskriver. Ledtrådar från en julstrumpa på dörrhandtaget som leder till gömda julklappar någonstans i eller utanför huset. Jättekul! Skillnaden är att barnen vetat om skattjakten redan dagen innan och enda problemet när de var yngre var att inte starta jakten för tidigt.
I år är första gången på sjutton år som vi inte ska ha skattjakt. Äldsta dottern är utflugen sedan länge och 12 och 14-åringen är för stora. Snyft. Och skönt. Allt har sin tid.
Din tanke var god och hade kunnig blivit en fullträff. Alla har vi haft rödgråtna barn på julafton av en eller annan orsak.
Kram och GOD JUL Stina!
Tack detsamma Anna!
RaderaHa ha förlåt att jag skrattar men så här efteråt kan man ju göra det. Ser framför mig din förtvivlan när alla barnen gråter och den där känslan av att de andra vuxna hade önskat att du inte lagt ner någon möda. Jag är som du. Har visserligen inte ordnat någon skattjakt på jul men väl till påsk. Som tur var så blev inte reaktionen så illa när det bara var ett påskägg som de skulle leta upp. Men jag har fått äta upp mina kreativa idéer och påhitt ett flertal gånger. Främst från vuxna som tycker det räcker nu ... suck!
SvaraRaderaVi kanske ska använda den där kreativa gåvan och skriva en bok istället med alla idéer så kan de som inte har några använda våra. Skulle kunna tänka mig att det blir mer uppskattat då.
Det lät som en bra idé! Tack för att du delar med dig av din historia!
RaderaDet påminner om när jag ordnade tävlingar på dotterns femårskalas för en massa år sen. Slutade med att jag satt på en stol i hallen med en storgråtande gäst i knäet och lovade mig själv att aldrig göra om det. Jag hade inte nöjt mig med att inte berätta i förväg. Jag hade dessutom gjort kardinalfelet att utse vinnare, tvåa etc. Eller hade tänkt det men fick avbryta.
SvaraRaderaSedan dess har jag ordnat många mordjakter och skattjakter till samma barn och hennes vänner. Jag trodde de skulle upphöra när hon va arton men då klagade kompisarna. Nu är det mer sporadiskt, ett par år sen förra gången. MEN det jag lärde mig när hon var fem och sedan har tillämpat i snart 25 år är att alla ska vinna. Idag hade såklart ingen börjat gråta. Men kanske ändå blivit en aning ledsen.
Så Anna: det är inte dags att sluta bara för att barnen är 12, 14 och ännu äldre!
Vi var på Sherlocked i Malmö till min födelsedag, dottern och hennes sambo bjöd. Det går till så att en grupp blir inlåst i ett rum och har en timme på sig att leta ledtrådar för att komma ut. De hade faktiskt tillämpat samma sak där: gemensam vinst.
Låter spännande! Du kanske skulle anordna skattjakt i kommersiellt syfte du också? Tack för att du delade med dig!
RaderaDetta, och Evas historia, påminnade mig om den gång för många år sen när min mormorsbror ordnad en skattjakt åt en grupp av oss barn i familjen. Alla skulle hjälper varandra och vi skulle dela skatten när vi hittade den. Tyvärr, hittade vi vad vi trodde var en ledtråd, men som var bara en anteckning han hade tappat någonstans, och vi klurade inte ut att det inte hade med skattjakten att göra. Oj men vi var besviken!
SvaraRaderaTack för att du delade med dig, och ett förlåt från oss som alltid ska skoja till det!
RaderaÅh, vilken pina för alla inblandade. Jag gjorde samma sak på en midsommarafton. Däremot fick de en belöning vid varje ledtråd, vilket sporrade de att leta vidare till nästa. Kanske något att tänka på för din del till den här julen. Tycker du tänkte rätt som ville att barnen skulle få aktivera sig för att hitta julklapparna. Lycka till!
SvaraRaderaKram Kim :-)
Det ska jag tänka på, tack!
Radera