onsdag 7 oktober 2015

En stund om kvällen.

Kylan har kommit och nätterna är stjärnklara. Fantastiskt stjärnklara. Jag går ut för att hämta ved och huttrar till när kylan snabbt tränger in sig innanför min slitna ulltröja. Pannlampan förstärker ångan som kommer ur min mun och gräset frasar under mina gummistövlar när jag går genom tystnaden till vår vedbod. Jag hugger min ved och sveps med i den nästintill meditativa stunden som uppstår när vedträna med lätthet låter sig spjälkas ett efter ett. Träfiber som separeras under yxans vassa egg, med en kraft som min egna kropp frambringar. Ljudet som uppstår, känslan som det ger. Bara ett till. Bara ett till. 

Tillslut har jag vad jag behöver. En liten trave är förberedd för mer tidspressade stunder. Jag lämnar vedboden och kliver ut i skogens kalla höstkväll. Ställer ifrån mig vedkorgen och stänger av pannlampan. Mörkret omsluter mig och mina sinnen skärps omgående. Jag hör ljudet i tystnaden, känner kläderna mot min kropp och den kalla luften som dras ner i mina lungor. Doften av fuktig jord och gamla lador. Värmen som hettar under ett väl tilltaget klädlager.

Sen går jag. Jag går genom mörkret, rakt ut på åkern där gräset aldrig blev slaget. Bland gulnande strån och snåriga örter, låter jag benen bli kalla av vätan som skall bli frost. Jag vänder mig om. Ser ett varmt ljus som sipprar fram genom några fönster. Där bakom en kuliss av grantoppars svarta konturer mot den mörka himlen. En himmel som skimrar av de miljontals stjärnor som alltid omger oss, men som bara mörkret kan avslöja. Det är så fantastisk vackert.

Jag böjer huvudet bakåt och låter mig förföras av åsynen som väcker tankar om oändligheten och mitt egna väsens pluttighet. Det ger perspektiv och ingjuter mod. Jag hör en kronhjort bröla någonstans från finnmarkens hyggen och väcks ur mina tankar. Styr stegen mot ljuset från fönstren och njuter sen av känslan när jag försiktigt drar igen den tunga dörren bakom mig.

Hemma. Med både kropp och själ.

6 kommentarer:

  1. Vackert och målande som alltid. Jag såg dig, hur du rörde dig och hur du andades in den kyliga luften. Jag vill läsa mer av dig. Hur går det med skrivandet? Hade tänkt att maila men frågar här nu. Nyfiken!

    SvaraRadera
  2. Kan inte annat än hålla med Anna. Du skriver så fint, man vill läsa. Därtill lagom långt och med fina bilder. Perfekt som blogg men även som skrivande i övrigt. Hur går det? Inte kan dina texter stanna här!

    SvaraRadera
  3. Fint beskrivit. Jag känner igen precis kölden, mörkret och det känsla av luta sig bakåt och titta upp i nätt himmelen och nästan falla uppåt mot stjärnorna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "falla uppåt mot stjärnorna" - bra beskrivning, precis de ord som jag letat efter!

      Radera