Ikväll är jag rädd. Jag är inte rädd för mörkret och tystnaden omkring mig, inte rädd för ensamheten som vårt ensliga boende för med sig. Jag är inte rädd för spindlarna som bosatt sig i köksfönstret och inte rädd för rovdjuren som smyger runt gårdsknuten.
Ikväll är jag rädd för vilket Sverige jag vaknar upp till imorgon.
Jag hoppas att få vakna i ett land som jag kan vara stolt över. I ett land där alla mina vänner är välkomna. I ett land där vi tar hand om varandra. Jag hoppas att jag får vakna i ett land där jag kan känna hopp och tro inför det samhälle där mina barn ska leva. Att det finns ett samhälle som de kan leva i, en jord som de kan bruka. Jag hoppas att jag vaknar i ett land där jag kan känna trygghet även om livet sätter krokben för mig. Jag hoppas att jag vaknar i ett land där jag kan känna stolthet. Stolthet över att vara svensk, stolthet över våra värderingar, stolthet över vårt förnuftiga samhälle.
Imorgon vill jag vakna i ett land där jag jag inte behöver vara rädd.
Men det är jag ikväll. För imorgon kanske jag vaknar upp i ett land som inte är som det jag vill leva i. Som inte är som det land där jag vill att mina barn ska växa upp i. Men jag har gjort vad jag kunnat. Utfört min skyldighet som är min rättighet - en rättighet som man i andra länder är villig att dö för.
Men allt jag kan göra nu är att vänta. Så jag går och lägger mig. Lyssnar till andetagen av mina barn och hoppas att jag imorgon vaknar i ett land där det finns hopp om framtiden. Att jag har bidragit till att ge dem det land jag vill att de ska leva i. Älskade barn, allt jag vill är att ni ska vara trygga. Trygga, älskade och välkomna. Jag hoppas jag kan ge er det landet imorgon.
Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar