Feberdagar.

Feberdagar. Mitt i högsommarvärmen slog den till och det är som att trycka på pausknappen för ett tag. Aktiviteter och planer avstyrs. Regler och normer läggs åt sidan. Feberdagar får bli vad de blir. Det brukar bli bäst så, för samtliga inblandade.

Och det är förunderligt hur fina dessa dagar ändå kan bli. När vi trötta och svettiga ligger på ett täcke inne på golvet och liksom bara är, nästan en hel dag. Struntar i att det är fint väder ute, struntar i att det är fullt med disk, struntar i att man måste äta mat innan man äter glass. Sover när vi är trötta, vaknar när kroppen vill vakna, skrattar när vi orkar och gråter en skvätt när
livet blir för jobbigt. Det är ganska behagligt mitt i det obehagliga.

Men det är krävande också. Krävande att se sitt så i vanliga fall livliga barn må dåligt. Krävande att se kaoset som växer runtomkring. Krävande att höra febergnäll. Krävande att hela tiden försöka få i honom vätska och endast få nekande och en stängd mun till svar. Krävande att känna oro. Oro för värmen, febern och ett barn som inte är sig själv.

Feberdagar - jag hoppas ni snart är över.