Runt borden satt glada människor och utgjorde en oändlig mängd livskunskap. Jag var blott en liten flickjänta i sällskapet, ty även den yngre generationen var nästintill dubbelt så gammal som mig. Solen strålade in genom de gamla fönstren på en man som en gång i tiden haft sin skolgång i samma lokal. Jubilaren. 100-årsjubilaren. Han som vet hur det var när elen kom till byn. Han som i hela sitt liv levt och verkat i den by där mina barn nu får börja sina liv.
 |
| Jubilaren Conrad (född 1914) tillsammans med Linnéa (född 2014). |
Det bjöds på jordgubbstårta och kaffe med dopp. Allting hembakat såklart. Jag kände mig hedrad att få vara en del i gemenskapen och önskar att jag hade kunnat sitta där hela dagen. Sitta kvar hela dagen och lyssna till alla berättelser och livshistorier. Njuta och förundras över allt dessa människor varit med om - här - mitt i Finnmarkens skogar i en bortglömd del av Dalarna.
Det kunde jag inte. Jag var tvungen att hasta iväg med svetten rinnande i pannan, en unge under armen och en tid att passa. Jag gjorde det med en liten klump i magen. Det är inte varje dag man blir serverad ett helt livshistoriebibliotek med kaffe och jordgubbstårta som tillbehör.
Men kanske är det just den lärdomen som min generation behöver ta till sig. Att inte hela tiden hetsa vidare. Och att ta tillfällen i akt och ta oss tid att faktiskt lyssna till dem som levt ett helt sekel eller nära därtill. De som lagt grunden för att vi kan leva vår mer eller mindre bekymmerslösa liv med fantastiska möjligheter. De har så oändligt mycket att berätta. Roliga saker. Viktiga saker. Sånt man bara kan lära sig genom att leva.
Vi borde lyssna mer. För hur det än är - allt finns inte på internet. Och hundra år är respekt.
Åh Kristina vad jag tycker om dig. Så fint skrivet.
SvaraRaderaKarin
Tack!
Radera