Knas-Katten och familjelivet

Knas-Katten ser vi inte mycket av nu för tiden. Det har väl sina vettiga förklaringar, har jag tänkt. Han är ju inte särskilt förtjust i barnskrik och tycker heller inte om kasta-boll-på-katten-leken som instiftats av Knådden, trots högljudda protester från föräldrarna. Han har väl helt enkelt tröttnat på familjelivet! Dessutom är det ju sommar, vilket innebär att han har fullt upp med att jaga råttor. Trodde jag. Men idag blev jag varse att det är någonting annat han jagar.

För helt plötsligt hördes ett okänt mjaaauuu från buskarna och Knas-Katten blev som paralyserad. Fram spatserar en mörk liten kattflicka. Stolt och ståtlig. Och ganska målinriktad kan jag se så här i efterhand. Åh, en kompis! tänkte jag.

Jaha, den typen av kompis. Helt plötsligt verkar Knas-Katten inte så skrämd av att utöka sitt familjeliv.

Eller så vet han att skotten är bortplockade, så att säga. Hur som helst så fick jag helt plötsligt mycket att göra någon annanstans. Men det känns ju bra att veta att även Knas-Katten får ta del av det goda här i livet.