Att skriva med glädje - början på en saga

Just nu läser jag "Att skriva med glädje" av Kim M Kimselius. Som en mental förberedelse inför höstens utmaningar, som en inspirationskälla för vad jag vill bli. För Kim är en framgångsrik författare. Hon har gett ut massvis med böcker och hyllas ofta för sitt fängslande sätt att skriva. I den här boken delar hon frikostligt med sig av sina kunskaper kring skrivandets konst, både vad gäller strategier för själva skrivandet men även på vägen till att bli publicerad.

Boken är inte alls vad jag hade förväntat mig. De första kapitlen läste jag på en lunchrestaurang i stan, i tron om att jag skulle kunna suga i mig lite matnyttig fakta i kombination med en barnledig lunch. (Ultimat effektivitet - en småbarnsförälder superkraft/svaghet)  Det blev inte så. Det slutade med att jag satt och storgrät där vid bordet, med huvudet nerböjt över tallriken i ett misslyckat försök att dölja mina översvämmande känslor. Jag höll på att missa tiden hos tandläkaren. Sedan dess har jag ömsint förvarat boken på ett barnsäkert ställe - den får inte gå sönder. Den är viktigt. Mycket viktigt.

Hur som helst. I ett av kapitlen uppmanar Kim läsaren att skriva en saga. Så det har jag nu gjort. Eller iallafall början på en. Och här kommer den, håll till godo.

Linnéa och Silverkattens äventyr

En bit inne i skogen, bland blånande berg och granar som viskar, finns en liten gård. Det bor en familj där. I det röda huset, med pelargoner i fönstren och gångjärn som knarrar, bor Linnéa. Linnéa som vet vart alla myror är på väg, eftersom hon har frågat dem. Den Linnéa bor där. 

Ja, det förstås, hennes mor och far bor där också. Och katten. Silver-Katten. Han som har en päls lika vacker som prinsar och prinsessors glänsande smycken. Fast mjuk. Mjuk, precis så som en kattpäls ska vara. Men kanske ändå lite extra mjuk, för Silverkatten är en mycket speciell katt. Det säger alla som besöker den lilla gården ute i skogen. De bedyrar hans skönhet och blir betagna av de kloka ögonen. Så att Silverkatten är speciell är det ingen tvekan om. Men hur speciell han egentligen är, det vet bara Linnéa. 

En dag, när svalorna flög högt över himlen och solen började värma det daggfuktiga gräset, viskade Linnéa till Silverkatten "Kom, vi går ut i skogen på äventyr. Jag vill veta mer om den stora vida världen!"


Fortsättning följer. Kanske.