Ärtkojan. Den del av odlingarna som utan konkurrens erhållit mest arbetstid i iordningställandet. Jag och barnen släpade sten, jord och klippte ner diverse sly lite här och där för att fläta ihop själva kojan, på bästa kojbyggarvis. Vi drog några trådtåtar lite här och där, mest för syns skull. Och jag var lite stolt över att vi ändå lyckades fläta ihop den så pass bra. Den spretade åt alla möjliga håll, men var ändå en högst originell och ganska charmig koja av indiantältsmodell. Det som dock hände när kvistarna torkade, var att spänsten försvann och kojan blev mest som en stor rishög. Så det var första misstaget.
Sen kommer vi till själva ärtplantorna, som blev det andra misstaget. Det finns ju som bekant olika sorter. Av olika höjd. Uppenbarligen. Och jag hade enbart planterat låga ärtsorter. Möjligtvis kan det vara en indikation på min intelligensnivå, men det kan också vara en fingervisning om hur noggrant jag läst på fröpåsarna. Om det må de lärde tvista, men det var ju tur att vi även stoppat ner några rosenbönor så det blev något grönt ovanför knähöjd.
Det tredje som hände var att jag blev bannlyst från kojan. Vilket iochförsig inte är så konstigt om man utger sig för att vara den som ska ro i hamn ett sådant bygge och det ter sig som jag ovan har beskrivit.
Men det största misstaget av alla, är att jag överhuvudtaget kallar det för ett misstag. För det som i mina vuxna ögon mest är en glest bevuxen rishög, har under sommaren varit ett slott, fängelse, hus, affär och grotta. Barnen har vattna och byggt på, gödslat och skördat. Och har jag ens kommit i närheten av att i förbifarten plocka åt mig en knaprig sockerärt, så har de skrikit; Neeeej, MINA ärtor!
Och det har verkligen varit så, deras ärtor. Deras ärtor som de skördat och som dom ätit. Deras ärtor som de använt i alla möjliga lekar och som jag sen hittat på de mest oväntade ställen. Hittar fortfarande.
Men nu är den borta. Vi har rivit den tillsammans. Och nästa år bygger vi en ny. Kanske två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar