Den där helgen - Skrivspa

Det hände något den där helgen. Den där helgen i slutet augusti, när hösten gjorde sin entré trots att sommaren försökte stå kvar i rampljuset. Det hände någonting bra. Mycket bra.

I sällskap med ett gäng andra skrivande själar, så hade jag vigt min helg åt ordens magiska kraft. Helpension och tid för att skriva. Erfarenhetsutbyte och mänskligt samspel. Egentid och inspirationskällor. En perfekt 30årspresent till en småbarnsmamma med författardrömmar. Om jag nu fortfarande är en sådan. Småbarnsmamma alltså, för barnen växer. Men författardrömmarna kommer aldrig att försvinna.

Hur som helst så behövde jag byta miljö. Byta tankar. Och jag behövde tiden. Med mig själv och med de andra. De där andra som förstår vad skrivandet betyder. Jag körde iväg i en barntom bil med musiken poppande ur högtalarna. Nästan stressad. Som om jag glömt något. Och mest av allt längtade jag efter serverad mat och sovmorgon.

Jag vaknade halv sex. Varje morgon. Klarvaken. Den gamla herrgården stod tyst i morgonens dimma när jag smög mig ut med stövlarna i hand. Det gamla bruksamhället låg sovande i skogens famn när min ben bar mig dit kroppen ville. Bort från hus och grusvägar. Till en mossbeklädd sten under trädens kronor, alldeles ovanför ett bäverbo. Där satte jag mig. Och sen satt jag där. Bara satt. Minuter blev till timmar när jag såg hur solstrålarna jagade undan morgondimmarn. Hörde barren som föll mot marken av vinden som tog fart, kände mossans väta som långsamt trängde sig inpå. Och det var då alla bitarna föll på plats. Som ett spretigt paraply som fälls ihop, som ett uppspänt trikåtyg som slutligen viks ihop. Som en förvirrande dimma som lättar.

När magen skrek efter något mer än morgonkalla blåbär gick jag tillbaka. Huset hade vaknat till liv och dagen kickades igång tillsammans med de andra skrivsugna deltagarna. Sen skrev jag. Herrejävlar vad jag skrev. Som om inget annat runt omkring existerade.

Till kvällen samlades vi alla runt det stora bordet. Matens dofter, mörkret utanför. Ansikten som lystes upp av de fladdade lågornas sken. Erfarenheter utbyttes, livshistorier och skratt. Och en och annan tår. Så många fina människor som gav mig så mycket.

Trots det så längtade jag hem på söndag eftermiddag. Hem till min skog och stigarna som känner mina fötter. Hem till små armar runt min hals och snoriga näsor som borras in i nackroten. Hem.
Jag åkte lugnt. Samlad. Hel. Rikare. Datorn berikad med texter, hjärtat av bekantskaper, hjärnan med intryck. Och väskan med en klänning. Som på något sätt, betyder mer, än en klänning.

Och om du nu är en skrivande själ, så tycker jag du ska hålla koll på www.annahellqvist.com
 Så kanske vi möts någon gång, på ett sådant där skrivspa, där du får tid för ditt eget skrivande. Och får möta andra skrivande människor. Och lagad mat. Lyx. Skrivlyx, helt enkelt.