Just nu består mitt liv av ytterst lite förnuft och väldigt mycket känsla. Magkänsla. Bra magkänsla. Som om kroppen förstår något som min hjärna inte kan lista ut.
Och därav kom det sig som så, att jag hamnade i ett gammalt kapell. Lönnlöven låg glödande på grusplanen utanför och jag hade mina tjockaste koftor på. Raggsockor. Regnet var ljudlöst och himlen grå. Men inne under det höga taket, ljöd röster. Melodiska, lekande. Till en början återhållsamma, trevande. Efter några timmar mer kraftfulla. Ivriga. Rop, sång. Ett kulturarv. En kurs i kulning.
Dagen efter är jag fortfarande lite omtumlad. Omtumlad men fast. Lite chockad över de kraftfulla ljud som kroppen kan frambringa. Fascinerad. Och under regntunga skyar med gödselgaffeln i hand, så kan jag inte låta bli att ropa bortom bergen. Det är läskigt. Men för befriande för att låta bli.
Lite förnuft och mycket känsla. Jag kommer fortsätta öva på att kula. Jag delar ut gratis öronproppar till er som behöver.
Åh, vad härligt Stina! Kulning är fantastiskt. Kan inte själv men gillar att lyssna. Träna på.:o)
SvaraRaderaSpännande, har aldrig hört talas om kulning. Farmor var lillpiga och vallade kor i Gästrikland så hon bör ju ha vetat men det försvinner så mycket mellan varje generation om man inte ser upp. Jag beundrar hur du verkligen lever dig in i bygden där ni bor - och hur väl du beskriver det!
SvaraRadera