Allt det där andra.

Vi hänger mycket i skogen nu. Dels för allt ätbart som vi kan ta med oss hem, men kanske mest för allt det där andra. Det där som inte går att ta på, men som är det viktigaste av allt. Känslan. Välmåendet. Lugnet. Samhörigheten.

Vi behöver det just nu, mitt i husbyggets tuffaste period. När tandborstarna trängs med köksredskapen, sängen ersätter hallmatta och varje toalettbesök innebär ett konstaterande om vädrets ostyrighet. Det är trångt.

Så vi söker oss ut till haven av blåbärsris. Kantarellstränder och bruset av löven som fladdrar i vinden. Här får vi plats. Varje känsla, varje rörelse, varje vilja. Och varje gång förundras jag över hur detta sker. Hur vi mjukas upp och sammanfogas istället för att taggiga studsa mot varandra innanför husets väggar. Jag översköljs av tacksamhet varje gång. Blir fånigt tårögd och varm i hela magen.
Vilddjuren blir rara små barn med underfundiga funderingar om sånt som vi vuxna för längesedan stressat bort. Och deras hålögda gnällkärring till mamma, släpper ner axlarna och börjar plötsligt att prata istället för att hela tiden hugga som en kobra. Lagomt till läpparna färgats blåa av skogens ätbara rikedom.

På kvällarna sitter jag sen och lyssnar till barnens sovande andetag. Blå om händerna och med småkvistar i håret. Rensar blåbär. Rensar svamp. Förväller, packeterar, fryser in. Varje kväll tänker jag att nu, nu har vi så det räcker. Imorgon gör vi något annat. Men ändå. Ändå sitter jag där, nästkommande kväll, med bordet fullt av svamp och bär. Som en restprodukt efter att vi varit ut i skogen och hämtat vad vi verkligen behöver. Allt det där andra. Allt det där som inte går att ta på, men som är viktigast av allt. Känslan. Välmåendet. Lugnet. Samhörigheten.

Tack skogen, för allt du ger oss.