Skogen och tacksamhet.

Vi går över åkern. Jag och mina två små barn som för varje dag inte längre är så små. Gräset är dött under våra fötter. Men bland allt det gula och frasiga, finns grönskande liv som vittnar om att varje dag är ett steg framåt. Om några veckor står vi här i livskraftig grönska. Igen. Ett år rikare. Ett år fattigare. Vare sig vi vill eller inte.

Vi går in i skogen. Känner hur luften blir en aning kyligare. Fuktigare. Drar in doften av skogsmark som tinar upp när våren nästan obemärkt smyger sig på. Axlarna åker ner. Sinnena öppnas. Det händer något med oss när vi går in bland granarnas skyddande grenar. Vi kliver i en annan värld. Kanske är det den riktiga världen. Långt ifrån klockor, pengar, byråkrati och annat mänskligt påhitt. Det är befriande. Det är som att komma hem. Vi blir lugna och harmoniska. Nyfikna.

Planlöst rör vi oss mellan träden. Fynden i skogen för oss framåt. Kottar och pinnar. Mossa och myrstackar. Hjortbajs och ekorrspår. Kroppen går dit den vill, gör det den vill. Hoppar, springer, sitter. Andas, känner. Tittar. Lyssnar.

Tillslut börjar det skymma. Magarna kurrar och musklerna är trötta.Vi går åter igen över åkern. Jag och mina två små barn som för varje dag inte längre är så små. Vi håller varandras händer. Pratar om jorden under våra fötter, om bajset vi hittade i skogen. Regndroppar som börjar falla mot våra kinder.

Med skogen i ryggen ser vi huset uppenbara sig.

- Där bor vi, mor. 
- Ja, där bor vi. 

Tacksamhet.