Tre år.

Hon somnar med rosa glittertyll runt benen. Håret är vilt och kinderna bär en klädsam vårsolsrodnad. Hon doftar liv och kärlek, så där som en bara en treåring kan göra. Solvarm hud och tussilagojord. Tårars sälta och mild tvål. Några sandkorn i hårbotten och ögonfransar som vilar ovanför den mjuka kinden. Korta, täta.

För tre år sedan mötte vi för första gången natten tillsammans. Tre år, en evighet i ett ögonblick. Hon och jag på ett opersonligt sjukhusrum. Skriket som aldrig ville tystna, bröstet som ännu inte börjat producera, tröttheten som var som förlamande. Men ändå, den totala känslan av lugn. Den totala känslan av trygghet, tillit och styrka. Oövervinnerlighet. Som en naturkraft i en moders bröst. För dig gör jag allt. För dig klarar jag vad som helst. 
 
Samma känsla som jag känner nu, när jag ser dig sova här intill. Den lilla bröstkorgen som sakta höjs. Sakta sänks. Magen full av kakor och tårta. Ballonger som slutligen ligger still bland alla oavslutade lekar som täcker vårt golv. Tystnaden som ackompanjeras av din brors djupa andetag.

Det har varit en bra dag, trots tvära kast mellan känslopalettens kontraster. Glädje som fått fötterna att hoppa, tårar som runnit när knän skrapats upp. Och jag vill för alltid minnas glittret i dina ögon. Den oförstörda glädjen och förnöjsamheten. Nyfikenheten och kärleken. Stoltheten i stegen. Vårkalla fingrar i min torra hand, när du drar mig med och visar mig världen. En värld som skimrar i rosa och tussilagogult. Skalbaggssvart och sandkornsguld.

Tre år, en evighet i ett ögonblick. Känslan i bröstet. För dig gör jag allt. För dig klarar jag vad som helst.