Så kom den slutligen. Dagen. Den där dagen som jag tjatat om i all evinnerlighet, känns det som. Bokreleasedagen. Över en vårfika - en novellantalogi om saker vi inte pratar om, och jag var en av författarna.
Bystugan stod iordningställd med kaffe och kakor av alla de bästa sorterna. Hembakade, såklart. Inte av mig, såklart. Vissa har talang till att baka småkakor, andra har talang till att delegera arbete. Jag tillhör inte den första kategorin. Men som tur är, känner jag en handfull mästerbakare.
Solen gömde sig väl bakom de gråa molnen, och isiga vindar svepte runt knuten när de första människorna letade sig fram. Jag gjorde eld i den gamla gjutjärnskaminen och sen kunde kakkalaset börja. Och vilket kalas det blev. Det gick i ett! Människor kom och människor gick. Människor som jag aldrig träffat och människor som jag kände väl. Det är en väldigt konstig känsla, men som gör mig varm i hela magen.
Något som speciellt gör mig varm i magen var att Abborrbergslouise kom förbi. Hon har magi i orden, och magi i kameran. Och hon bor på ett blånande berg, en fågeltur ifrån mitt. Hennes bilder gör Instagram värd att ha på telefonen, och till min stora glädje har hon nu startat en blogg också. Det var på tiden om jag får säga det själv! www.abborrbergslouise.se
När kaksmulor var uppsopade och eldstaden slocknat, låste jag den gamla dörren till bystugan. När jag sen klev in i mitt egna hus och satte fram blommor och gåvor på köksbordet, så började tårarna strömma. Jag satt mig på kökssoffan och grät en halvtimme. Så otroligt tacksam och rörd av alla människor som letade sig ut i skogen denna isande vårdag. Av alla fina ord, av alla givande samtal. Men också en aning bekymrad.
För hur tackar man de fantastiska människor som bakat hundratals kakor till denna dag? Hur tackar man en syster som tagit av sin tid och hjälpt till med dukning, kaffekokning och disk på ett oerhört proffsigt sätt? Hur tackar man alla de människor som valde att fira den här dagen med mig? För alla fina ord, all uppmuntran. Hur tackar man alla er som köpt boken? Och framför allt - hur ska jag någonsin kunna tacka alla er som läser mina inlägg och motiverar till att bloggen lever vidare?
Jag vet inte. Jag ska fortsätta klura på det. Men tills dess att lösningen utkristalliserar sig så kan jag bara säga tack. TACK, TACK, TACK!
Och den här dagen gav mig verkligen mersmak. Men nästa gång ska jag stå där med min helt egna bok. Det är iallafall så det känns.
Klart du ska! Slaktar-Stinas alldeles egna bok! Den dagen kommer, det känner jag i lilltån. Puss på dig, du rara människa. Jag vet hur du kände dig. <3
SvaraRaderaTack fina Anna, jag litar på din lilltå!
RaderaDet bästa sättet att tacka alla är att skriva din egna bok. Vi är många som väntar på den. Du skriver magiskt!
SvaraRaderaKram Kim :-)
Tack Kim! En dag hoppas jag att den dimper ner i din låda. :)
RaderaFina Slaktar-Stina!
SvaraRaderaDet var himla trevligt att se ett litet hörn av din värld. Jag tror som du skrev, att vi inte ens behöver ett glas vatten för att trivas tillsammans. Och jag tror att vi skulle få det riktigt fint om vi fick vara lite skitiga och oborstade tillsammans. Snart får jag sommarlov. Då ska vi "hänga", som ungdomarna säger.
Du är en inspirerande, vacker och stark kvinna. En förebild för mig, för många.
Jag längtar och väntar på din egna bok. Jag har läst din text i antologin flera gånger. Den berör verkligen. På många olika sätt.
En varm varm kram.
Tack Louise! Ja, i sommar ska vi "hänga". Jag känner en nyfikenhet att hänga i ditt stall. Jag tror jag har en inneboende hästmänniska inom mig som inte har fått komma ut. Ännu. :)
Radera