Jag mår som bäst när svetten rinner.

Jag mår som bäst när svetten rinner. När det salta, blöta tränger fram vid hårfästet och sakta rinner ner för min panna. Salta droppar som målar streck från min tinning ner till käkens sluttning. Droppar som sakta växer för att sluta som en blöt fläck på min tröja. Det är då jag mår som bäst. När kroppen gör vad den är skapt till att göra. Och varje ansträngning ger ett synbart resultat.

En vattenho som blir fylld. En potatisland som formas, en stenmur som växer fram. En höskulle som fylls med gräs från våra marker. Synbara resultat som är en liten del i något mycket större. Något meningsfullt. Något som ger mig mat eller virke till vårt hus. Ved inför vintern och välmående djur. Öppna landskap fyllda med mångfald. Vackra vyer att vila själen emot.

Och det är då, när varje muskel påminner mig om att jag lever, som jag mår som allra bäst. När hjärtat slår som ett målinriktat ånglok. Do-dunk. Do-dunk. Andetagen som blir allt djupare, musklerna som slutligen gnäller efter syre, svetten som rinner ner längs halsen. Tänder som bits ihop och beslutsamma rynkor blir till fåror i solhärjad hud.

Och sen, stunden när det tar stopp. När jag pustande stannar upp och lyfter blicken. Vilsamt fäster den sig mot korna som betar i skogskanten. Svansarna slår och jag vet att på deras solvarma ryggar retas flugorna. Katten smyger i det höga gräset. Svalorna dyker in under mossiga tegelpannor. Ljudet av hjärtslag och flåsande andetag övertas långsamt av fåglarnas ivriga kvitter. Tankarna finns inte, bara ljudet av ljusgröna löv i en sommarvind. Jag torkar svetten ur pannan och blir stående. Inväntar kroppens lust att fortsätta. Sen hugger jag i igen.

Och det som i andras ögon är slit och förpliktelser, är i min värld meningsfullt och viktigt. Det ger mat, det ger mening, det ger ett tryggt hem på en vacker plats. Till mig, min själsfrände och våra barn. Och jag mår som bäst när svetten rinner. Så. Det är inte så konstigt att jag valt det här livet.
.