Förut jagade jag sekunder, distanser, hastigheter, pulsslag, placeringar, prestationer. Jag sprang med pulsklockor, gps-sändare och tidtagning. Jag sprang för att bli bättre. För att springa längre, springa snabbare. Utvecklas.
Och jag utvecklades. Jag blev bättre. Jag sprang längre. Jag sprang snabbare. Men sen slutade jag springa för att det var så förbannat tråkigt.
Jag har gömt undan alla mätpinaler. Jag jagar inte längre hastigheter, tider, distanser. Nu jagar jag känslan. Den där fantastiska känslan av rörelseglädje när jag far fram genom skogen som en något klumpig hjort klädd i trikåtyger. Jag jagar stigar, upptäckter, vyer, dofter och låter kroppen ta mig dit den vill, precis som den vill. Nu vill jag vill aldrig sluta springa.
Ibland behöver man bara flytta fokus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar