Så kom det då tillslut. Det efterlängtade ovädret. Blixtar, dunder och regn. Regn - älskade regn. Jag satt ute på bron och njöt av friskheten i luften, vattnet som stänkte mot mina bara ben och skådespelet som utspelade sig mot den gråa himlen. Naturens under är fantastiska.
Det är inte så, att jag inte har vett till att uppskatta den fantastiska sommaren som varit. Jag har njutit av varje solstråle som värmt min hud. Utan det är snarare så, att jag vill ha en jämn blandning av alla väder. För att inte tala om årstiderna. Och nu ser jag fram emot hösten. Att dra ner mössan över öronen och andas in den kyliga och friska höstluften. Höra löven prassla runt fötterna och känna händerna som blir kalla för att jag glömt vantarna hemma. Mörkret som sakta smyger sig på. Det skoningslösa mörkret som lyfter fram varenda litet ljud här i skogen. Det ser jag fram emot nu.
Och då är det väl tur att det är precis det som väntar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar