Älskade pappa.

Idag är det fars dag. Jag är inte särskilt förtjust i dessa typer av hitte-på-dagar, men tanken är ju god, så folk får väl hålla på bäst de vill. Och nog måste jag erkänna att de har sin tjusning ändå, nu när vi själva är föräldrar. Alla vill ju ha en dag att bli hyllad på, eller hur? Hur som helst.

Jag har tidigare skrivit om min mamma på mors dag. Jag skulle vilja skriva om min pappa nu när det är fars dag. Han som hjälpt mig fatta några av mina mest livsavgörande beslut. Han som var så likt mig så att vi förstod varandra till fullo. Och därmed också tidvis var så osams som bara två gelikar kan vara. Han som lagade när saker var sönder och röt ifrån när någon trodde att pengar kommer före hans tonårsflickas framtidsdrömmar. Jag skulle vilja skriva om honom.

Men det gör för ont. Det river för hårt i den tunna, lilla skorpan som med tiden växt över det största såret inom mig. Såret som kom den dagen du blev sjuk. Såret som aldrig kommer att läka, för du fick aldrig chansen att tillfriskna. Det där förbannade såret som jag helt skulle vilja vara utan, men som gett mig mina viktigaste kunskaper i livet.

Det gör för ont att tänka på hur det skulle kännas att krama dig. Dra in doften av tvåtaktolja, läkerol och lite gubbsvett samtidigt som du med dina starka, små, korviga händer skulle klappa mig i bakhuvudet. Hur du skulle muttra fram ett tack för lotterna som vi köpt dig och sen sätta på dig dina svettsloppiga glasögon för att kunna se när du skrapar fram en nitlott. Antagligen med änden på någon penna du hade i bröstfickan. Eller multifunktionskniven i arbetsbyxorna.

Det gör för ont.

Och framför allt när jag ser och tänker på de barnbarn du aldrig fick träffa. Som du aldrig fick lova stickade långkalsonger i julklapp och som du inte fick möjligheten att kittla tills de kiknade. Och alla gosedjur som du aldrig fick möjlighet att döpa till Kurt.

Det gör för ont, men du ska veta att vi saknar dig.