Min närmaste vän.

Jag har några nära vänner. Sådana där riktigt nära vänner som man helt enkelt är sig själv med, i glädje och sorg, i framtid, nutid och dåtid. Sådana där vänner som man gör allt för. Som är viktiga. En av dessa vänner står mig närmare än andra. Vi har vuxit upp ihop och delat alla livets överraskningar. Allt från lyckan över att att vinna ett gosedjur i ett lotteri till sorgen att förlora en far.

Men vi har inte alltid varit vänner. Det var först för några år sedan som vi blev vänner på riktigt. Fram till då hade jag tyckt hon varit lite konstig. Annorlunda och lite knepig, svår att ha att göra med. Ganska ointressant och till råga på allt ful. Men vi hängde tillsammans. Genomled tonåren och klev in i vuxenvärlden. Fortfarande tillsammans, men med en ganska infekterad relation.

Men så hände något. Jag insåg att den här tjejen blir jag inte av med. Hur mycket jag än hånade, förkastade och ogillade henne, så fanns hon kvar. Alltid fanns hon där, så jag bestämde mig för att ge henne en chans. Att försöka acceptera det där som var annorlunda och intressera mig för det där ointressanta. Försöka hitta ett sätt att umgås. Ett sätt att bygga upp tillit och respekt, förtroende och ärlighet - bygga en vänskap.

Jag är evigt glad över att jag gav henne en chans, för idag är vi de närmaste vänner. Hon får mig att skratta och står upp för mig i när vinden blåser hårt. Hon får mig att glädjas åt mina framgångar och ger mig mod att söka förändring där det behövs. Hon är allt som en närmaste vän ska vara. Hon är viktig.

 Hon och jag umgås jämt. Vi lever tillsammans och kommer att dö tillsammans. Vi är oskiljaktiga. Vilket vi i och för sig hade varit även om vi inte blivit vänner. Och just därför är hon den viktigaste vänskap som finns - vänskapen till mig själv.