Saker som vuxna säger - tänderna.

Ni vet hur det är med små barn. De gnäller lite ibland. Stoppar händerna i munnen och gnager. Dregglar. Vaknar om nätterna. Gnäller. Tuggar på saker. Dregglar lite till. Gnäller lite till. Och det är då det händer. Det är då vi vuxna kommer med vårt oerhört utvecklade analytiska tänkande och förklarar för varandra; det är nog tänder på gång. 

Det spelar ingen roll vilken relation den vuxna har till det lilla barnet, om de träffats tidigare eller om de umgås jämt. För vi vuxna vet. Vi vet att det är tänder på gång. Oavsett barn, oavsett omständigheter. Gnäll, dregel, en varm kropp - det är nog tänder på gång.

Ja, jo du ser ju själv hur händerna är i munnen, stackar liten, det måste klia - det är nog tänder på gång. 

Sen nickar vi mot varandra allvarligt och säger ja, jo, så är det nog samtidigt som vi letar i vår analytiska hjärna efter fler tecken som stärker vårt resonemang.

Dregglar han/hon inte mer än vanligt idag också? Ja, det är nog tänder på gång. Och så gnällig som han/hon är nu här idag när vi ska sitta och dricka kaffe - det måste vara tänder på gång.

Och så där håller vi på. Tills slutligen, den magiska dagen kommer. Dagen som bekräftar att vi allt hade rätt, dagen då det lilla risgrynet uppenbarar sig för omvärlden - det var tänder på gång! Ibland lyckas vi pricka in det rätt bra, att det faktiskt kommer en tand i ganska nära samband med att någon vuxen har yppat den obligatoriska frasen. Ibland tar det lite längre tid.

Själv har jag hört, sagt och trott att det varit tänder på gång sen i juli ungefär. Nu är det februari och än syns då inte tillstymmelsen till någon tandusling. Men hon åt lite mindre än vanligt idag, så nu är det nog faktiskt så. Nu är det nog tänder på gång.