När jag egentligen bara vill ställa tusen frågor och uttrycka min glädje och tacksamhet, så slår jag istället ner blicken och mumlar något osammanhängande innan tungan slår en knut i min mun. Och så står jag där. Som en förbannad trästolpe av asocialitet, tills situationen blir outhärdlig för båda parter och vi skiljs åt på ett litet krystat sätt.
Jag blir så rörd över att ni läser mina texter. Jag känner mig så lycklig över att mina ord kan skänka er nöje. Jag känner mig oerhört hedrad över att ni tar er tid att läsa. Jag blir paralyserat glad när ni kommer fram och pratar. Gör det gärna igen, för här finns uppenbarligen en stor utvecklingspotential från min sida.
Så TACK! Tack till er alla som läser, utan er hade bloggen varit som en mörk byrålåda. Tack.
Så är det men du kommer att växa med uppgiften som man säger, du kommer att vänja dig och inse att du har nåt att säga och det finns de som faktiskt vill läsa. En underbar sporre. Sug åt dig och bestäm dig för att nästa gång någon kommer fram inte bara säga "tack, vad roligt" utan även ställa frågan "vad är det du tycker bäst om". Då får du även en chans att utvecklas och den som frågar blir glad över att du visar intresse - win win!
SvaraRadera