Släpa ris och reda tankar.

Jag tar steget ut i skogen. Eller snarare den mark som för en tid sen var skog, men som i väntan på att bli betesmark, är någonting helt annat. Något oklart, oidentifierbart. En mark under förändring. Precis som jag själv.

De forna granarnas stockar är bortforslade och sågade. Kvar ligger granris i ett stort hav av virrvarr. En tät matta av grenar. Obeskrivligt många grenar. Precis som tankarna i mitt huvud. Ett motstånd för allt det där som vill växa och gro. På marken under mina fötter. I huvudet och hjärtat mitt.

Jag andas in doften av gran. Tar på mig arbetshandskarna och hugger i. Drar. Gren för gren släpar jag fram över marken. Lägger i prydliga högar. Prydliga högar med kvistroten åt samma håll. Ibland är dem tunga. Stora, yviga, täta. Jag sliter för att få loss dem. För att reda ut dem mot de andra, för att få ordning i oredan.

Kavlar upp ärmarna i den värmande vårsolen. Fortsätter att släpa. Gren för gren. Stundom är det tungt. Ibland går det lätt. Granriset rasslar mjukt när jag blottar marken under. Ser ljusgrönt liv som kämpat för att nå vårsolens hoppfullhet. Känner mina andetag. Hjärtat som slår. Skogsfåglarna som sjunger. Torra grenar som knäcks ner i mossan under mina skor. Den kalla vätan som tränger in.

Jag borde äta, men har svårt att sluta. Det är befriande att få reda upp oredan. Befriande att få slita, kämpa, göra och direkt se resultat. Känna arbetet i kroppen, granbarrens stick mot mina nakna underarmar. Jag lever. Herregud vad jag lever.

Tillslut slutar jag. Sätter mig ner. Det finns fortfarande grenar kvar. Det finns fortfarande tankar kvar. Virrvarr som ska läggas i prydliga högar. Vårsolen värmer mitt svettiga ansikte. Och jag känner att nu, nu når den allt det där som vill växa och gro. Det där på marken. Och i huvudet och hjärtat mitt.