onsdag 27 september 2017

FAQ - eller Frekvent Frågade Frågor

Det finns några frågor som ständigt återkommer till mig. Och då har jag sett, att alla de där andra bloggarna, emellanåt ser till att svara på dem. Nu handlar ju deras frågor mest om recept, vart de har köpt diverse kläder och prylar, inredning, träningstips och dylikt - men frågorna som kommer till mig har en annan karaktär. Kanske just därför kräver de relevanta svar.

Hur går det med skrivandet?
Just nu är tiden för skrivandet ytterst begränsad. Helt ärligt sträcker det sig till det jag skriver här på bloggen och ett antal osammanhängande texter som emellanåt bara väller fram i mitt huvud. De finns nerklottrade för hand i mina tillsynes röriga, men ovärderliga anteckningsböcker.
Lönearbete, familjen, arbetet med huset, gården och djuren tar upp all min vakna tid. Så jag har valt att lägga skrivandet på is under det här året och det har varit ett bra beslut. Men till nästa år kommer det ske en del förändringar med både det ena och andra. Förhoppningsvis ska skrivandet då få tar mer plats igen.


Vad har hänt med Knas-Katten?
Jodå, han lever och frodas. Men har på egen begäran frånsagt sig kändisskapet för tillfället. Det blev lite för mycket för honom med alla tidningar som ringde och ville göra intervjuer och diverse hemreportage. Men han finns här. Och är väl egentligen inte lika rebellisk som han varit tidigare. Knas-Katten har mer växt in i rollen som mysfarbror, men med en något muttrande attityd.



Hur går det med huset?
Ständigt framåt! Vi bor fortfarande på 1 rum och kök, men nu har det aldrig varit närmare! I tillbyggnaden är badrummet klart, groventrén saknar endast lister och jag har valt väggbeklädnad till två av de fem utrymmen som återstår att färdigställa. Och jag skriver jag eftersom just jag har absolut veto i den frågan. Visserligen ett veto som jag tilldelat mig själv, men det verkar funka bra det också. Och innan oktober har nått sitt slut, så ska ni får läsa historien om när Millimetermannen skickade undertecknad till färgaffären för att köpa målarfärg. Det kommer antagligen aldrig hända igen. 



Ni har hållit på ett tag nu....varför blir ni aldrig klara?
Vi gör i princip allt själva, utom el, inkoppling av vatten och våtrumsytskick. Och jag börjar inse att det är ett relativt stort projekt som vi snart har styrt i hamn. Det tar helt enkelt en herrans massa tid att bygga hus, speciellt om man parallellt inte kan hålla sig ifrån att skaffa både barn, grisar, kor och andra djur. Men nu, nu kommer det inte ens in en guldfisk på gården förrän tillbyggnaden är klar att brukas. Möjligtvis en regel med vissa möjliga undantag, men någon guldfisk blir det då rakt inte. Någon måtta får det då ändå vara.


Du bor ju där mitt ute i skogen, utan gatubelysning och med storskogen in på knuten, inte en människa i sikte - är du inte rädd?
Den här frågan är oerhört intressant, mest för att jag får den gång på gång på gång, medan Millimetermannen ALDRIG fått den. Men det kan vi diskutera en annan gång, nu till frågan, är jag rädd? Nej, det är jag inte. Är det någonstans som jag är trygg, så är det här, mitt ute i skogen, utan gatubelysning och med storskogen in på knuten och inte en människa i sikte. Speciellt nu, i en tid där den stora världen känns orolig och oförutsägbar.
 Här på vår gård finns allt jag behöver, här finns inget att vara rädd för. Mörkret är min trygga vän, enskildheten är min frihet och naturen är min möjlighet och räddning.


 Hur går det med djuren?
Som med så mycket annat i livet - det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och då kan man antingen svepa in sig i offerkoftan, dra ett täcke över huvudet och försöka gråta sig själv till en annan verklighet - eller så konstaterar man faktum, tar ett steg tillbaka och funderar på hur ska vi lösa det här. Jag väljer den senare varianten. Det är inte alltid lätta beslut, men det är beslut som hör det här livet till.


Vad jobbar du med?
Mest med mig själv och mina egna tankar. Men jag lönearbetar som sjukgymnast, halvtid. Och jag arbetar med gården dygnet runt. Men jag lever som mamma, bondmora och amatörskimrande livsfilosof med författardrömmar. Vilket tyvärr inte kan betala mina räkningar. Men min mest frekventa dröm handlar om att jag en dag kan det. Den som lever får se.



2 kommentarer: