Det finns många gamla åkrar och ängar häromkring som tyvärr inte brukas längre. Den mark som för länge sedan bereddes av den tidens människor med idogt svett och slit. Många hårda dagsverken har gått till att bryta marken och frakta bort stenar. Man ser vilket jobb de har gjort när man betraktar alla de rösen som omger fälten. Eller när jag själv försöker gräva utanför åkermarken. Sten,sten, sten och däremellan lite jord. Resultatet blir några ilskna uttryck, ett blottat bristande tålamod och en beundran över dem som varit här före mig.
Det är fantastisk att de iordningställt marken med hästen som enda hjälp utöver den mänskliga muskelkraften. Häftigt.
Tyvärr är det många av dessa marker som börjar eller redan har växt igen. När slyn får fäste tar det inte lång tid innan ömsint brukade ängar blir till snåriga dungar.
Hösten har ägnas åt att åter bryta upp en del av marken häromkring. Dock med mer moderna metoder, men ändå. Känns bra att förvalta det som våra föregångare slet så hårt för. Det ger ett vackert landskap. Några av stenrösena ska dessutom få tillökning, för det har krypit upp nya stenar ur marken.
Och just den här morgonen inser jag att det ger ett lyckligt sting i hjärteroten när solen går upp över nybruten åker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar