Jag minns det så väl från i sommras. I skohyllan, på köksstolen, i garderoben, bland spadarna, på cykeln - överallt var den förbannade påsen. Den flyttades runt här hemma med frenetisk frekvens och retade gallfeber på samtliga boenden här i huset.
Påsen var av helt vanlig sort och hade gott och väl åkt som soppåse om det inte varit för att den faktiskt fyllde ett litet ädlare syfte än så. Smart förvaring kallade jag det när det begav sig. En påse som skräpar och saker som behöver förvaras - vilket sammanträffande!
Men den genialiska förvaringspåsen hade lite svårt att hitta sin plats i tillvaron här hemma och har fick därför se de flesta skrymslen och vrår på denna gård. Något som kan tyckas hedransvärt, men inte när man ständigt får flertalet förbannelser över sig. På detta sätt höll våren och försommaren på. Som en dålig kuragömma-lek full med irritation. Tills jag en dag med mina ljusare stunder tänkte; nu ska det ske! En gång för alla ska jag lägga påsen på en plats där den inte är i vägen och där den kan ligga tills jag behöver den.
Jo, pyttsan. Nu står jag här, med frost på rutan och en iskall bil och undrar vart den förbannade påsen är. Från att vara överallt, är den nu ingenstans. Så jag får helt enkelt skrapa rutan med ett gamalt CD-fodral och bita ihop tills den behagar dyka upp. Den förbannade påsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar