När livet är som en dålig sketch

Samtidigt som vi svänger in mot varuhusets parkering utbrister jag i ren lättnad; Vilken tur att vi är framme, jag behöver gå på toa - NU!
M parkerar vår röda, något rostiga caddy och kliver sedan ur bilen. Jag ligger sekunden efter och greppar tag i handtaget på passagerarsidan samtidigt som M smäller igen dörren. Avsaknaden av motstånd i handtaget är ingen ny upplevelse. Den kära bilen gör så ibland när det är minus ute. Mekaniken i dörren fungerar inte och du kan då dra hur många gånger som helst i handtaget utan att dörren visar minsta vilja att öppna sig.

Så var det den här gången. Det brukar vara lungt, för går den inte att öppna innifrån så brukar den gå att öppna utifrån. Dock inte idag. Lite lätt trött på skiten, för att utrycka mig i klartext, så drog jag en suck och klättrade över till förardörren. Vilken tur att jag är så himla smidig. Men man ska inte ropa hej förän man är över bäcken. Handtaget på förardörren gav mig samma avsaknad av motstånd och förblev oöppnad - den också. M gick med ett litet skratt runt bilen och skulle rycka upp den dörren - han hade ju nyss klivit ut genom densamma. Men icke. Båda dörrarna förblev omöjliga att öppna, innifrån som utifrån, och i bilen på varuhusparkeringen sitter jag. Och jag behöver gå på toa.
M småspringer runt bilen och rycker i de två dörrarna med lätt dold frustration och irritation. Så där som man gör när man gör allt för att inte dra någon uppmärksamhet till sig, och försöker få något helt onormalt att verka normalt.

Tillslut klättrar han in i skåpet på bilen och börjar skruva bort ett litet trekantigt fönster som skiljer hytten från lastutrymmet. Fönstret är i den storleken att en 12-åring nog kommer igenom utan problem. Men inte en 25-åring med kvinnliga former. En skräckslagen bild uppenbarar sig på min näthinna, där jag hjälplöst hänger genom fönstret med benen sprattlande inne i hytten medan M försöker dra mig in i lastutrymmet. DU TROR VÄL INTE ATT JAG KAN KLÄTTRA UT GENOM DET DÄR LILLA!? skriker jag i lätt panik. Nog för att jag kan mycket, men nu har han allt tagit sig vatten över huvudet. Nej, jag tänkte bara ge dig nyklarna så du kan starta bilen och köra på full kupévärme. Som alltid har han ett ess i rockärmen, och tackochlov för det.
Tydligen brukar dörrarna ge med sig om det blir tillräckligt varmt i hytten. Så jag startar bilen. Slår på full värme inne i kupén. Det blir rätt varmt efter ett tag och svetten börjar lacka. Utanför står M och rycker i bildörrarna. Tillslut ger ena dörren med sig och jag tummlar ut i den friska svala luften. Högröd i ansiktet och med svetten som glänser i pannan, springer jag med något krampaktiga steg mot entrén för att leta upp en toalett.

Ibland är livet som en dålig sketch som man hoppas att ingen såg.