Men hallå....

...vart är snön?

Förra året vid den här tiden hade snön legat tjock och tyst i över en måndad. Det bet i kinderna när man gick ut, knarrade under fötterna. Stjärnhimlen var klar om kvällarna och dagarna var ljusa och krispiga.

Nu är det mest mörkt dygnet runt. Mörkt och geggigt. Det slaffsar runt fötterna när jag går ut, fortfarande i mina gummistövlar. Jag fryser inte ens om fötterna, det är +10 ute. Mörkret har jag inget problem med. Det fyller sin funktion när jag kryper upp i soffan med Knas-katten och tänder några ljus. Egentligen har jag inget problem med gegget heller. Det är rätt charmigt med stövlar som slaffsar när jag går och sen torkar ihop till stora jordkakor på hallmattan. Dock vet jag inte om Lord of the Dammsugare håller med mig.

Nej, problemet är avaknaden av snön. Jag vill ha årstiderna, jag vill ha riktig vinter. Massa minusgrader så jag måste dra ner mössan långt över öronen. Massa snö som jag kan skotta runt till jag blir alldeles svettig. Nysnö så jag kan spana in vilka djur som rört sig över gården under dagen. Nertyngda granar som häller snö i nacken när jag tar mig pulsande fram i skogen. Så snälla, snälla... ge mig snö! Eller iaf lite mer minusgrader...?

Städrock

Denna mörka och exceptionella tråkiga onsdag tänkte jag förgylla med att sätta upp adventsljusstakarna. Städa lite. Göra ännu finare här hemma innför den julmånad som stundar. Inte för att jag är någon jättediggare av julen, mer för att jag gillar mys och rött är min favoritfärg. Men ack och ve. Motivationen stod på noll och latmasken hade slingrat sig många varv runt min försvarslösa kropp.

Det enda jag förmådde mig till var att surfa in på P4 Dalarna för att lyssna till ett klipp där John Lindbergs trio skulle snacka lite om sin julshow. 7 minuter och 30 sekunder senare var latmasken strypt och jag och Knas-katten tog oss en svängom på köksgolvet. Det går inte att sitta still till deras musik! Så fantastiskt bra!

Drog på hög volym och tryckte in senaste skivan (ja, skivan!) Sen gick allt som en dans, bokstavligt talat. Jag rockade loss och städningen skötte sig själv. Som i Skönheten & Odjuret ungefär, när sakerna bara hoppar in i sitt skåp och sopen går av sig själv. Städrock helt enkelt.

Det bästa av allt är att jag, syrran och min kära mor ska på deras julshow i Rättvik i december. Det kommer bli så otroligt bra! Jag ska dansa så att skinka och köttbullar far all världens väg!

Knas-katten

Det här är den knasiga katten. Han bor här med oss jämlikar och gillar skogen minst lika mycket som vi. Han har några favorithobbies som han ägnar en hel del tid åt. Förutom dom vanliga som att jaga råttor och leka med mina garnystan, gillar han att hänga i trappen och jama. Det är en rätt schysst akustik där, vilket verkligen ger hans skrålande den där extra klangen. Dessutom gillar han att leka med mina hårsnoddar. De är bättre än leksaksmössen. Men det kanske inte är så ovanligt, tror Konstgrepps-Karins katt har samma intresse.

Men den absoluta favoriten är att gömma sig för att invänta ett lämpligt tvåfota offer. När han sedan ser en lämplig fot som obekymrat spatserar förbi, gör han slag i saken. Ibland med en tass. Ibland med båda tassarna. Ibland med två tassar och några sylvassa tänder. Men när han är riktigt på gång tar han sats bakom ett hörn. Det är perfekt att hoppa fram med tassarna i alla vädersstreck och skrämma slag på den som behagar passera. Tyvärr är jag inte så lättskrämd. Men det ser himla festligt ut.

Ibland är han rätt gosig också. Gillar att ligga på stolen framför vedspisen, precis som jag. Fast jag ligger på golvet. Har provat att kura ihop mig på stolsitsen, men får liksom inte riktigt plats. Konstigt. Har nog inte lärt mig den rätta tekniken.

Cykeldag

Det var längesedan nu. Längesen jag och min tvåhjuliga kamrat umgicks lite på tumanhand. Nästan så att vi glömt av varandra. Nästan så att vi glömt hur roligt vi kan ha tillsammans. Det blev nog lite för mycket av det goda i sommras. Vår tighta relation som från början var fylld med lust, energi och kreativitet - förbyttes sakta till något gnagande, olustfyllt och krävande. Bokstavligt talat a pain in the ass helt enkelt.

Men nu har vi vilat lite från varandra. Så när jag vaknade imorse och solen gick upp över ett höstfuktigt landskap skrek min hjärna och kropp i samstämmig ton; idag är en cykeldag!

Drog på mig underställ, tummvantar och den vindtäta skruden som får mig att se ut som en ninja. Sist men inte minst drog jag på mig superskorna som är lite smått magiska... Always lead never follow.

Sen var det bara att kasta sig iväg, jag och min cykel, som om vi aldrig varit ifrån varandra. Glädjen, lyckan och kreativiteten var på topp. Två som blir ett i sann kärlek mellan människa och ting. Även i de bästa relationer behöver man lite distans då och då. Men nu är det vi igen, jag och min cykel, min cykel och jag.

En cykeldag är en bra dag.