Jämställdhet - jag blir så trött

Jag är så trött på diskussionen om vad som är manligt och kvinnligt. Om kvinnans lott här i livet mot mannen lott här i livet. Om att jämställdhet är lika med att vi dammsuger och tvättar lika mycket. Jag tycker det är ett gammalt sätt att se på det hela. Jag förnekar inte vikten av diskussionen för att ta ett steg i rätt riktning. Men när ska vi börja tala om jämställdhet utifrån att varje individs åsikter, intressen och existens har samma värde?

Oavsett vad som anses typiskt kvinnligt och manligt. Jag ska inte behöva försvara att jag väljer att laga mat medan min sambo byter däck på bilen. Lika lite som att han ska inte behöva försvara att han dammsuger medan jag betalar räkningar. Eller att vi ska behöva försvara hur vi väljer att fördela föräldraledigheten. Så länge bådas röst har varit lika mycket värd för att komma fram till en lösning som passar oss, så anser jag att det är jämställdhet.

Att ingen har blivit åsidosatt eller förväntas ta ett visst ansvar bara för att den är man eller kvinna. Att lösningen har diskuterats fram mellan parter vars röster väger lika tungt. Det är jämställdhet för mig.