När jag nu tittar ut genom mitt fönster, kan jag knappt tro att jag igår gick omkring på markerna och plockade dessa små skönheter. Njutandes av vårsolen och fågelkvittret som överröstade tystnaden. Jag var helt hög av vårkänslor och lycka över att bo så nära naturen som sakta börjar brista ut i vår. Men att det var igår kan man knappast tro. För nu är det snö. Mycket snö.Med blotta förskräckelsen har jag klarat mig undan några större incidenter denna snövädersdag. Nyckeln har varit bra timing och en räddare i nöden.
För det första så regnade det när jag åkte till jobbet. Lagomt till jag stämplade in övergick det kalla regnet till tung blötsnö. Lagom till jag skulle ta bilen hem igen så hade snön återigen omvandlas till vatten. Bra timing såg ut att rädda mig hela vägen hem.
Men ju längre bort från samhället jag kom och ju högre upp jag klättrade på vår kulle, ju vitare blev världen omkring mig. Men någon kilometer kvar var blötsnön decimeterdjup, men med lite fart och ett uppkört spår så tog jag mig fram. Men jag visste att på den sista vägen upp till vårt hus så åker det inte lika många bilar och antagligen finns där inget spår. Detta i kombination med en 90 graders krök och en liten brant, så såg jag mig själv liggandes stånkandes på alla fyra i blötsnön för att sätta på snökedjorna. Jag är liksom i dagsläget inte riktigt så smidig som jag är van vid.
Men väl framme så är vägen upp till huset plogad! Och med fäste i traktorspåren tog jag mig hela vägen hem, trots sommardäck och blötsnö. En räddare i nöden har presenterat sig och det är jag oerhört tacksam över. PlåtStina - hälsa din karl att han är guld värd!
Och åter igen får sagans värld sig en törn. För i verkligheten kommer inga kärleksprinsar och räddare i nöden på sina vita springare - de åker traktor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar