I morse när klockan ringde var världen vit igen. Ett oväntat snötäcke låg över träd och åker och i vinande vindar yrde ett tungt snöregn. Men Knas-Katten hade tydligen inte tittat ut genom fönstret på morgonen och trodde nog att det var en härlig krispig vårmorgon som det varit den senaste tiden. För efter våra vanliga morgonrutiner med gos, mat och lite bus så satt han ivrig vid dörren och ville ut. Dock avtog ivrigheten när han stack ut nosen genom dörrposten och insåg att det var både blött, blåsigt och vitt ute. Med en schasande fot bakom rumpan och med högst motvilliga steg så tog han sig tillslut ut för att göra sina morgonbestyr.
Någon minut senare hörde jag en skrålig utsatt-katt-blues ute på bron (trappen för er som inte förstår min dialekt). Blödig som jag är nu för tiden så fick han komma in. Men kom ihåg att du är en utekatt och måste gå ut när jag åker till jobbet! En blick som inte gick att misstolka; Tror du ja.
När jag sen började plocka ihop jobbväskan och tog på mig jackan så hörde jag några snabba tassar och sen total tystnad. Inget svar på tillrop. Inga tassande steg. Katten var som borta och hade nog kunnat varit så en längre tid, om det inte vore för Knas-kattens något taskiga kroppsuppfattning.
Men på samma sätt som jag utnyttjar hans taskiga kroppsuppfattning, så utnyttjar han min tillfälliga brist på snabbhet och smidighet. En kattjakt uppstod. In bakom soffan, bakom skötbordet, upp för trappen, in under sängen. Tillslut fick jag fatt på honom och med jobbväskan under ena armen och en slokande katt under andra trampade jag ut i aprilvädret för att möta en ny dag. En blöt och kall kastvind välkomnade oss.Knas-Katten lommade iväg mot höladan och jag började sopa av bilen. Usch för aprilväder, tänkte vi nog båda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar