Återträffen

För 10 år sedan hade jag kort, svart hår och finnigt ansikte. Jag var blek och hade oftaste ett allmänt bekymrat och buttert uttryck i ansiktet. Jag spelade fotboll, var olyckligt kär och grubblade över vad som var mening med livet. Jag hade en målbild av hur mitt liv skulle se ut om 10 år, och idag när jag står med facit i hand, kan jag konstatera att jag är någon helt annanstans.

Nu har jag långt brunt hår och ett äldre ansikte. Jag är ganska rosig om kinden och är oftast glad med ett litet stänk av eftertänksamhet. Jag motionerar utefter bästa förmåga, är lyckligt kär och vet vad som är meningen med livet, för mig. Jag har en egen liten familj och ett hus i skogen, och jag vill inte vara någon annanstans.

Det händer mycket under 10 år. Och vi var många som blev varse om det igår när det var återträff med niorna.

Många var vi som nog var lite nervösa. Nervösa över att träffa människor som vi inte känner men som vi någon gång för länge sen hade något gemensamt med. Ibland bara vårt födelseår, i andra fall något mer. Men det gick bra, vi överlevde. Det var till och med riktigt trevlig. Några gamla vänskapsband dammades av och fick tillbaka färgen. Några nya knöts. Och helt plötsligt så var vi ju en hop vuxna människor som drack, åt och hade trevlig tillsammans! Långt ifrån de småglin med flackande blickar och hukande kroppshållning som med skräckblandad förtjusning spelades upp på filmduken.

Tack och lov har vi alla blivit vuxna. Mer eller mindre. Men kvällens sanning var den - det händer mycket under 10 år. Tack och lov.



Jag och min partner in crime - 10-årsjubileum för vår vänskap!