Den där rösten.

Jag har tagit tjänstledigt från min plats i landstingets korridorer. Jag ska skriva. En historia, en saga, en bok. Det känns pinsamt och skämmigt att berätta. Patetiskt, rent ut sagt.  
Skriva en bok - hallå liksom, vem tror du att du är? skrattar en röst som på ett outgrundligt sätt helt plötsligt tar över hela min tillvaro.

Jag vill sänka huvudet och mumla något ursäktande, när rösten fortsätter att håna mig.

 Du gör ju bort dig totalt! Folk kommer att göra sig lustiga över dig, skratta åt dig. Du kommer få krypa med skammens kors på din rygg när du  återgår till din vita uniform i landstingets armé. Vem skulle vilja läsa? Vem skulle vilja publicera? Om du nu mot förmodan skulle klara av att få ihop något överhuvudtaget. Vilket jag betvivlar. Patetiskt var ordet. Du. Är. Patetisk. Rösten skriker åt mig. Hånskrattar. Jag försöker att inte lyssna. Håller för öronen. Tänker på annat. Men orden tränger så djupt in. Och rösten fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter.

Jag trycker ansiktet i händerna och vill bara försvinna. Gömma mig. Slippa det där jobbiga. Slippa den där rösten som väcker obehagliga känslor inom mig. Sneglar tillbaka och överväger att vända om. Landstingets korridorer kanske är ganska vackra ändå. Om man kisar. Med ena ögat stängt. En eftermiddag i november.

Rösten fortsätter. Skriker. De kommer skratta åt dig!

Jag lyfter mitt ansikte och ser rakt mot det håll rösten kommer ifrån. Men där finns ingenting mer än en stirrande svärta. Jag knyter mina händer och lyfter bröstkorgen. Det bubblar inom mig. Jag biter ihop mina käkar innan jag skriker ut mot det svarta: Det är väl jävligt bra gjort att få folk att skratta?!?!?

Tystnad.

Jag hör bara ljudet av mina bultande hjärtslag, ljudet av mina andetag. Ljudet av liv. Blodet rusar och knäna är skakiga. Jag vänder om och går rakt in i det okända. Nu ska jag leva min dröm, om det blott är för några månader.

Jag har tagit tjänstledigt från min plats i landstingets korridorer. Jag ska skriva. En historia, en saga, en bok. Och den där rösten ska enbart hålla käften.