Det är något speciellt med sensommarmornar. Den där fuktiga kylan och de dova dofterna. (Om nu dofter kan vara dova, men jag vet inte hur jag annars ska beskriva dem.) Man känner att hösten börjar göra sig startklar, samtidigt som sommaren fortfarande kämpar sig kvar. Det är fint och ibland glömmer man det.
Oftast har vi fullt upp med att klaga över att sommaren varit dålig, att semestern är slut och vi våndas över att hösten och mörkret är på väg. Vi liksom missar tiden där emellan. Vilket är synd.
Så ta och masa dig upp lite tidigare någon dag, eller ge dig själv lyxen att stanna upp några minuter en tidig morgon. Ta in dofterna, lyssna till tystnaden, känn fukten i luften. Och inse att det är minst lika härligt som en solstrålande, kvittrande, daggdoftande försommarmorgon. Njut av det om är istället för att se tillbaka.
Sensommaren är nästan finare än högsommaren. Det är ett lugn över den. Och sensommarbaden, när dimman ligger över vattnet, luftens svalka.
SvaraRadera