Häromdagen när solen sken och värmen för en gångs skull var här, så bestämde vi oss för att ta en promenad ner till sjön. Spana efter några fler vargspår, få lite motion och samtidigt njuta av värmen och solen.
Och när jag säger vi, så tänkte vi på oss tvåbenta familjemedlemmar, det vill säga jag, M och Knådden. Men Knas-Katten tänkte annorlunda.
Åh, familjepromenad - det tycker jag om! Så han hängde envetet på som han brukar, trots att vi försökte få honom att stanna hemma. För den här gången var det avsevärt varmare än vad det varit förut. Och det var avsevärt längre sträcka, ca 4-5 km. Men vad spelar det för roll för en Knas-Katt, när det vankas familjepromenad.
Vi trodde, ärligt talat, att han skulle ge upp efter ett tag, men där bedrog vi oss. Han kämpade på, trots att han flåsade som en hund och tungan hängde ner till knäna. Vi erbjöd honom skjuts under barnvagnen, men det vägrade han.
Tänk så skulle någon se mig! En extra vattenpaus lät han sig dock övertalas till.
Så han hängde på hela vägen ner till sjön och sedan hem igen. Väl hemma så kastade han omkull sig i soffan och blev liggande resten av kvällen. Jag måste erkänna att jag är imponerad, han är envis den där katten.
Om vi såg några fler vargspår? Nej, det gjorde vi inte. Men vi hittade ett stråk som kryllade av dessa söta minigrodor.
Kålmården kan slänga sig i väggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar