Jag har en mycket speciell vän. En sån där vän som man skulle kunna offra en kroppsdel eller två för. Med henne kan jag vara med själv, med alla mina udda talanger och brister. Hon lyssnar när jag pratar och säger alla de där rätta sakerna. De där rätta sakerna som just jag behöver höra.
Vi delar en del erfarenheter. Några som vi gärna hade varit utan. Några som vi önskar att alla människor borde få uppleva. Några som gjort oss till dem vi är. Och till att våra vägar en dag möttes. Jag hoppas att dem erfarenheterna en dag blir fler.
Under vår relativt korta vänskap har hon räddat mig flertalet gånger. Antagligen fler gånger än vad hon själv är medveten om. Vetskapen om att hon finns där, där med all sin intelligens, omtanke, humor och vilja, har ibland varit tillräcklig.
Och nu har det hänt igen. Hon har räddat mig. Men den här gången handlar det inte om att vara barnpiga, låna ut tvättmaskin till nerbajsade lakan, låna ut träningskläder till en virrig småbarnsmorsa eller bjuda mig på mat. Nej, den här gången har hon plockat fram en av sina outömliga talanger och offrat sin tid. För när min hjärna ställt in all fokus på hälsotillståndet hos min febriga son, och inte ens det enklaste rim gått att frambringa, så har hon rimmat. Damer och herrar, pojkar och flickor - här kommer det, dagens rim - tack, världens bästa Kickis för det.
Rimmet är raderat av upphovsrättsliga skäl!
(För övrigt sitter jag på en storm och regndrabbad uppkoppling som inte tillåter bilder - "segare än allt segt" för att citera min kloka mor. Hoppas på bättring tills imorgon. På flera plan.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar